Valfrihetens dilemma
Vad är egentligen tidsandan? Samhället förändras, värderingar förskjuts, ekonomiska konjunkturer och tekniska framsteg driver utvecklingen hit och dit enligt ett outgrundligt mönster. Det underliga är att alltsammans tycks röra sig i en riktning som stämmer överens med mina personliga ideal. Det tydligaste exemplet är feminismens nuvarande ställning som officiellt oomstridd dogm i de politiska partierna. Vem hade kunnat förutspå det för trettio år sedan?
Efter några årtionden av högervridning pågår nu åter en tydlig rörelse åt vänster. Högerns löften visade sig minst lika ihåliga som vänsterns.
Marknadskrafterna organiserade inte alls våra liv på det magiskt välordnade sätt som utlovats. Honnörsorden bleknade. Valfrihet kunde kanske låta lockande, i alla fall innan man fann sig själv reducerad från människa till kund och nästan drunknade i erbjudanden om fördelaktiga elabonnemang och teletaxor – vars villkor man inte ens hann studera. Det tar tid att välja, det tänkte valfrihetens förespråkare inte på.
Det mest lönsamma måste vara att kasta alla erbjudanden olästa, så har man åtminstone sparat tid. Så har större delen av Sveriges folk reagerat, att döma av hur få som brydde sig om att välja fonder när pensionssystemet gjordes om. Det är en imponerande politisk protest, som tydligt visar att högerkrafterna felbedömt människors behov och längtan. Det måste vara vänstern som har framtiden för sig.
Men tänk om det är ett önsketänkande? Kanske finns det ständigt så många parallella spår i samhällets förändringsmönster att var och en alltid kan finna tecken på att utvecklingen går åt precis rätt håll? Eller möjligen tvärtom: åt precis fel håll, ett synsätt som är förbluffande vanligt bland människor i alla åldrar och alla samhällsklasser.
Det börjar bli uppenbart att de flesta av 1900-talets stora idéer och ideal, sådant som demokrati och valfrihet, medför lika många problem och nackdelar som framsteg och fördelar.
Flyg, tåg, bilar, inga moderna transporter skulle kunna införas om de i dag skulle prövas och godkännas som nyheter. Allt är för genomgripande, för nedsmutsande, för livsfarligt. Nu när mänskligheten äntligen har fattat att det är möjligt att säga nej till experternas förslag gör den just ingenting annat, och internet och e-post är effektiva hjälpmedel i nej-sägandet. Nej-aktivister av alla slag, i alla länder, kan nå varandra på nolltid.
Det är underbart i frågor där man själv är på nej- sidan, men hur ska det nu gå med framsteg och utveckling i världen? Om 1900-talet var ett århundrade av utbyggnad och storskaliga omvälvningar, ofta genomförda mot folkets vilja, kommer 2000-talet på samma sätt att präglas av negativa utvecklingsprocesser. Eftersom allt nytt bemöts med en storm av ”Nej! Nej! Nej!” kommer förändringarna i detta nya sekel att utgöras av smärtsamma anpassningar till det som redan inträffat, inte till experternas beskäftiga anvisningar om hur människorna ska bete sig för att förbättra sig själva och världen.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
