Våga vara 30 plus
Min väninna tappar andan när jag berättar för den stora filmproducenten hur gammal jag är. Inte så mycket för att jag avslöjar min aktningsvärda ålder utan mer för att jag säger att hon och jag är jämnåriga. Hon himlar med ögonen och skrattar stelt och jag undrar vad som gått snett där vi står i Hollywoods hippaste nattklubb bland allehanda celebriteter.
Filmproducentens reaktion är också anmärkningsvärd. Han tycker jag är modig. ”Du vågar stå för din ålder” säger han och jag förvandlas till ett förvirrat fån.
När han lämnat oss åker jag på en rejäl uppläxning. ”Du har just stekt min karriär. Säg aldrig någonsin mer hur gammal du är,” säger min vackra väninna strängt.
Hon brukar säga att hon är ”in her twenties” eller för att ljuga mindre säger hon att hon är född ”in the seventies”. Och det är vi ju. 1970. Men då kan de i alla fall tro att man föddes 1975, 76 eller 77. Ålder inser jag redan första natten i Hollywood är en väl förborgad hemlighet som ingen frågar om och ingen talar om. Eller så blåljuger man. För efter 30 är man död. Död och begraven i åtminstone the Entertainment-business som de sammanfattar film-, musik, reklam- och TV-branschen. Den branschen där alla vill in och där konkurrensen är så hård att alla över 30 med hängbröst, rynkor, celluliter eller fettvalkar retuscheras bort.
Dagen därpå ser jag en dokumentär där Katherine Hepburn i en av sina sista intervjuer avslöjar sina hemligheter – åldern och kärleken. Hon erkänner att hon alltid angav sin lillebrors födelsedatum men så här på slutet, när hon dragit sig undan strålkastarljuset i väntan på döden, ja då vill hon gärna berätta att hon är mycket äldre än folk trott. ”Det spelar ingen roll längre. Folk kan gott få veta att jag blev ganska gammal.”
Åldersnojan och ungdomsfixeringen drabbar kvinnor hårdare än män. Vi kvinnor är som färskvaror. Mjölk med kort hållbarhet. Som surnar snabbt, stinker och blir odrickbart. Män däremot är som viner. Gamla, goda viner som bara blir finare med åren. Precis som Jack Nicholson. Kvinnliga skådespelare får spela avdankad mormor så fort den första rynkan uppenbarat sig.
Demi Moore dejtar den betydligt yngre Ashton Kutcher och skvallerpressen skriver ständigt om det ”udda paret”. Varför? Jo, för att det är så konstigt med kombinationen äldre kvinna-yngre man. Trots att skillnaden inte är särskilt synbar då stackars Demi tog till storkniven för att säkra sin comeback och sin kärlekshistoria. Varför häpnar inte pressen över alla dessa dinosauriegamla gubbar som förför unga pinglor i deras döttrars ålder?
Den armeniske taxichauffören som kör mig till flygplatsen är egentligen arkitekt men när han kom till USA fick han lägga arkitekturen på hyllan. Det var omöjligt att få jobb, hävdar han och jag utgår ifrån att det var hans utländska namn som var hindret men där misstar jag mig. ”De tyckte jag var för gammal. Ingen vill ha en 50-åring. Erfarenhet värderas inte. Man ska vara ung och fräsch. Så då blev det taxi istället.” Taxametern tickar och Hollywood är närmare än vad vi tror. Det är dags att dra igång en överlevnadskampanj: Våga vara 30+!
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
