Ulrika Kärnborg: Cool kille förvandlas till patriark
Emmanuel Macrons Justin Bieber-utstrålning kändes orginell i början, men egentligen representerar han en politikertyp som blir alltmer populär i världen, skriver författaren och journalisten Ulrika Kärnborg.
Installationen 14 maj var magnifik, en uppvisning som till och med Napoleon hade kunnat känna sig stolt över.
Den nyvalde presidenten Emmanuel Macron skred värdigt fram från Louvrens glaspyramid till tonerna av Beethovens nionde symfoni, EU-hymnen, och journalisterna var för en gångs skull överens.
Från Paris rapporterade de imponerat att den rekordunge grundaren av partiet En marche! hade genomgått en metamorfos. Det första intrycket Macron gav efter segern i den avgörande valomgången 7 maj var nämligen att han verkade som förbytt.
Som att han, som Le Figaro-journalisten Anne Fulda skriver i en färsk biografi, ”hade vuxit i presidentkostymen över en natt”.
Men även om Macron med sin charmiga Justin Bieber-utstrålning kändes fräsch i början, representerar han en politikertyp som blir alltmer populär i världen. Man kan säga att det just nu finns två lika starka globala trender.
Den första handlar om att tron på den auktoritäre, manlige ledaren – en Putin, en Erdoğan, en Jimmie Åkesson – har kommit tillbaka.
Den andra går ut på att den här härskartypen ifrågasätts och störtas från sin tron, som i svallvågorna efter #metoo och Harvey Weinstein. På senaste tiden har en mängd respekterade män ställts till svars för oansvariga eller kriminella handlingar, och fått se sina karriärer krossade.
I båda sällskapen står Emmanuel Macron ut. På sitt sätt personifierar han bägge de politiska rörelserna, den patriarkala och den ultrademokratiska.
Fram till presidentvalet framhävde Macron gärna bilden av sig själv som ett nytt slags politiker. Med mobilen i ena handen och sin äldre fru, Brigitte Auzière, i den andra, har han fått de krisdrabbade fransmännen att tro att de röstat på en cool kille, en ung man från Facebook-generationen som omhuldar horisontella maktstrukturer och samhällets modernisering.
I stället har det blivit tvärtom. Ju säkrare Macron blir, desto mer traditionellt ”fransk” verkar han. Han refererar, skriver Fulda, gärna till efterkrigstiden starke president Charles de Gaulle och säger sig älska folket som en kejsare: ”Jag förstår er och älskar er, därför vill jag bli president”, sa han på ett kampanjmöte.
Samtidigt talar kritikerna om bristen på konkreta förslag i Macrons politiska vision. Tomheten är talande, densamma finns hos populistiska makthavare över hela världen.
Det säger något om demokratin i Sverige att den här typen av politiskt ledarskap hittills inte gått hem hos oss. Varken Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven är några folkförförare. Att de har blivit framgångsrika beror i stället på skickligt lagspel, en förmåga som i dagens svenska samhälle är viktigare än karisma.
När jag ser på vinnarfotot av Macron slås jag dessutom av hur fanatisk han ser ut. Hans mörkblå blick är glansig och stenhård – och jag blir plötsligt väldigt tacksam för att jag lever i ett tämligen litet land i Europas utkant.
Ulrika Kärnborg, författare och journalist. Hennes tredje roman ”Saturnus tecken” kom ut förra året.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
