Ulrika K Engström: OS blev inget steg mot ökad frihet
Det blev inte något samtal, och inte heller något steg mot ökad frihet och demokrati, skriver frilansjournalisten Ulrika K Engström om Peking under de olympiska spelen.
En värld, en dröm. När de olympiska spelen sveper in över Peking är det som om staden har tagit ett bad, satt på sig bästa leendet och en klädsam stass av nyplanterad grönska, rensopade gator och oändligt många OS-reklamskyltar. En värld, en dröm. Till och med i tunnelbanans svarta tunnlar blixtrar budskapet förbi utanför fönstret.
För sju år sedan, när Kina just utsetts till OS-värd, delades världen i två läger. Bojkott eller inte. Ska Kina stå i skamvrån, eller vara med i leken och kanske lära sig något i processen.
Jag var en av dem som trodde på närvaro och dialog.
— •l• —
Men så landar jag på världens största flygplats, och känner en hisnande känsla i maggropen, trots att jag varit där så många gånger förut. Det är så stort. Och så glänsande. Och på motorvägen in mot stan har bilköerna reducerats till några nya, artigt tutande taxibilar. Taxichauffören säger: »Demokrati, äsch. Vi ser vår regering som stränga föräldrar, tycker inte alltid om dem, men vi respekterar dem.«
Hutongen där jag brukar bo, lite söder om Himmelska Fridens Torg, har nyrenoverade husfasader i ljusgrått. Det hänger röda, kinesiska flaggor i var och varannan port och många bär t-shirtar med texten: Jag älskar Kina. Vårens Tibetprotester har inte gett upphov till kritiska diskussioner, utan en massiv, icke-reflekterande patriotism som sväller över av fosterlandskärlek i försvarsposition.
— •l• —
Det är tydligt att kontrollen ökat och att säkerhet är viktigare än pengar i OS-Kina. Trots att den kinesiska regeringen satsat mångmiljardbelopp och 1,4 miljoner utländska besökare väntades komma, sägs det att bara 400 000 fått visum.
På nätet har censuren tillfälligt tagit paus, och journalisterna som i tevedebatter lovat att starta politiska samtal, arbetar nu dygnet runt med att rapportera om fäktning, beachvolleyboll och häcklopp. I de flesta gathörn står polisbilar och det myllrar av frivilliga säkerhetsvakter, privatpersoner med en röd armbindel som gärna anmäler allt misstänkt till säkerhetspolisen.
— •l• —
Jag åker till en så kallad protestby i närheten av södra Pekings tågstation. Den är borta. På det nya protestkontoret ska alla besökare registrera sig och inga utlänningar är välkomna. Hu Jia, en människorättsaktivist jag följt under många år, har fängslats och hans fru har förflyttats till en annan stad. Det är ett effektivt sätt att avskärma dem och alla andra dissidenter från journalister. I parker och på barer och nattklubbar har polisen installerat övervakningskameror och taxibilarna har ett nytt överfallssystem som gör det lätt att larma polisen så fort något politiskt känsligt nämns i bilen.
När OS är över kan man konstatera att det inte blev något samtal, och inte heller något steg mot ökad frihet och demokrati i Kina. I stället blev det en inhemsk folkfest i en tillfixad huvudstad där alla kollade alla, om de inte satt framför flimrande plasmateve-skärmar som visade en sportvärld, en avpolitiserad regimdröm.
— •l• —
Ulrika K Engström är journalist och författare till boken Den harmoniska revolutionen - rebeller, patrioter och vanliga kineser.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.