Tomas Thorén: Steg för steg har Turkiet förändrats
Sakta men säkert har de som är på kant med makten trängts undan, skriver Tomas Thorén, journalist baserad i Turkiet, i sin krönika.
På vårdmottagningens direktörsrum ligger röken tät. Överläkaren ska egentligen titta på mina röntgenbilder, men han är mer intresserad av att diskutera den väntade regimförändring som samlar nästan hela statsapparatens makt i president Erdoğans hand.
– Han är en farlig sociopat. Men man måste beundra hans förmåga att engagera massorna, säger den kedjerökande överläkaren om presidenten.
Rökmolnet till trots är det ganska trevligt att bli bjuden på te och få tid att snicksnacka om väder och vind. Det turkiska samhällets stora förtjänst jämfört med Sverige – baksidan är att den enklaste samhällstjänst kräver byråkratisk akrobatkonst och obevekligt tålamod.
På väggen hänger ett porträtt av Turkiets landsfader Atatürk och på skrivbordet ligger dagens upplaga av den vänstersekulära tidningen Cumhuriyet. Överläkaren är uppenbarligen inte Erdog˘an-anhängare, utan tillhör den gamla statsideologins garde. Jag har mött många av hans sort genom åren, ofta sittande i skinnfåtöljer på uppburna positioner. De förbannar ständigt de religiöst konservativa landsmän som får allt starkare överhand i ett långvarigt ställningskrig.
– Min sort är på väg bort. Vi är snart utrotningshotade, skämtar överläkaren med ett rungande skratt.
Erdoğan kommer sannolikt att vinna den folkomröstning som ska ge honom utökad makt och undanröja maktutövningens kontrollmekanismer.
Tidningsrubriker matar oss ständigt med intrycket att Turkiet står vid ett »avgörande vägskäl«. Det senaste året har varit exceptionellt händelserikt, med ett blodigt kuppförsök, otaliga terrordåd och den väntade förändringen av landets styrelseform. Men i min vardag slår det mig ofta att förvandlingen av det turkiska samhällets dna egentligen gått mycket långsamt.
Sakta men säkert har de som är på kant med makten trängts undan. Ibland under dramatiska omständigheter som utrensningar och fängslanden, men oftast av det enkla faktum att konkurrenter som stryker makten medhårs verkar under mer gynnsamma förhållanden.
President Erdoğan och det konservativa regeringspartiet AKP har successivt tänjt på smärtgränsen i laddade symbolfrågor som religionens ställning gentemot den gamla statsideologins sekulära grundbult.
I min trappuppgång bor en familj med en tioårig dotter som heter Ayse. Under hennes fyra år av turkisk skolgång har hon fått uppleva hur den långa traditionen att varje morgon svära eden framför en byst av landsfadern Atatürk skrotats.
Enligt ett nytt lagförslag kommer Ayse i stället att drillas i undervisning om sommarens kuppförsök, där president Erdog˘ans och folkets hjältemod mot förrädiska kuppmakare får en central roll.
– Jag tyckte om svära eden inför Atatürk, men när vi lär oss om kuppförsöket i skolan är det bra för då spelar vi teater och jag kan få vara martyr, säger Ayse med lysande ögon.
Tomas Thorén är journalist baserad i Istanbul.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
