Stefan Svallfors: Parasiterna som hämmar forskarna
Stefan Svallfors om politiker som vill klämma åt forskarna, eller åtminstone styra och övervaka dem.
En sak tycks i alla fall vänster och höger i politiken eniga om. Och det är att forskarna behöver klämmas åt. Eller åtminstone styras och övervakas mer. Styrningen tar sig olika former under olika ministrar: ibland vill man fösa ihop forskarna i stora »excellenssatsningar«, ibland vill man detaljstyra innehållet i »strategiska forskningsområden«. Och man hittar på nya sätt att mäta och belöna forskarnas »output«. Gärna i någon automatiserad form (exempelvis citeringsanalyser), så att man inte behöver bemöda sig om att läsa.
För att ratta detta styrnings- och utvärderingsmaskineri har en ny klass av forskningsadministratörer inrättats. De återfinns i Regeringskansliet, i forskningsråden och i allt högre grad på universiteten. De bär fantasifulla namn som »strategiska planerare« och »forskningsanalytiker«. De är en i stora drag parasitär grupp. De lever på forskningssystemet samtidigt som de drar energi och livskraft ur det.
— •l• —
Ett fascinerande drag i denna utveckling är att den i så obefintlig grad låtit sig informeras av forskning om hur forskningsmiljöer faktiskt fungerar och vad som får människor som arbetar i dessa miljöer att anstränga sig och åstadkomma resultat. Denna forskning pekar på dynamiken i forskargruppen som nyckeln till vetenskapliga upptäckter. Det gäller att skapa grupper där forskarna är »lagom olika« – så pass olika att de tillför varandra något, så pass lika att de kan kommunicera. Och den visar hur komplicerat det är att få sådana grupper att fungera på ett framgångsrikt vis, hur gott handlag som krävs i det akademiska ledarskapet och hur viktiga emotionella och sociala faktorer är i att skapa fungerande team. Dessa grupper kan stöttas eller motverkas, men de kan inte kommenderas fram. De växer underifrån, som resultatet av nyfikenhet, sanningssökande och tillit. Och de är sköra.
Den nuvarande utvecklingen innebär i stället att kraft och tid tas från det som borde vara forskarnas arbetsuppgifter – att i fungerande team lösa problem och publicera resultat – till att återrapportera och utvärdera, hitta på »strategiska visioner«, eller i bästa fall kringgå forskningsbyråkratins ständiga krav på återkoppling och information.
— •l• —
Vad ska man göra i stället? Man ska lita på forskarna. Försiktigt stötta de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Incitament och kontroll finns redan inbyggda i våra egna karriär- och statussystem. Vi konkurrerar från den dag vi anställs intill den dag vi går i pension: om tjänster, om publikationsutrymme, om knappa forskningsresurser. Vi kan prioritera, vi ser vad som är relevant, vi är dynamiska och besjälade. Låt oss sköta vårt jobb.
Stefan Svallfors är professor i sociologi vid Umeå universitet.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.