Statstjänarens poesi lättar våra bördor
Alexander Armiento om ”journalisternas poet” Tomas Tranströmer, vars lyrik präglas av hans tro på människan och hennes möjligheter.
Morgonposten avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Solen lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.
Första gången jag hörde de raderna citerades de av Bo Strömstedt, som just hade lämnat posten som chefredaktör för Expressen. Som gästprofessor vid min journalistutbildning ville han få oss studenter att förstå att lyriken kunde göra oss till bättre skribenter.
Det är svårt att tänka sig ett mer lämpligt argument för detta än inledningen till Tomas Tranströmers dikt Dagsmeja.
»Han blev journalisternas poet«, som Lars Westman konstaterar i tidningen Vi. Det pricksäkra bildspråket väcker beundran hos dem som varje dag kämpar med att finna ord för att beskriva stort och smått i livet. Sådana som jag.
— •l• —
I mycket av Tomas Tranströmers poesi känns det som om frimärkena har dova färger och kilot väger åtminstone 14 hekto. Bakom konkreta scener från den svenska naturen anar läsaren en symbolik med mystiska drag. »Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar. Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över trädet«, skriver han i en av sina första dikter, Storm.
Samtidigt präglas hans lyrik av en positiv grundhållning, en tro på människan och hennes möjligheter. Som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet, en del av Arbetsmarknadsverket, jobbade statstjänstemannen Tomas Tranströmer på åttiotalet med människor som stod utanför arbetsmarknaden i en tid då samhället förändrades snabbt. I det arbetet måste han ha haft bruk för den ödmjuka optimism som slår an en särskild sträng hos mig varje gång jag tar fram den enkla pocketutgåva som rymmer hans samlade verk. Madrigal slutar i en livsglädje som påminner om den som inleder Dagsmeja:
»Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper. Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.«
— •l• —
Något år efter att dessa rader publiceras i samlingen För levande och döda drabbas Tomas Tranströmer av en stroke. Det blir svårt att tala och att skriva. Han fortsätter ändå att dikta, i ännu mer koncentrerade former.
Samtidigt börjar hans namn figurera i nobelprisspekulationerna. Men Svenska Akademien väntar länge – så länge att jag och många andra antagit att det inte skulle bli något pris för Tomas Tranströmer.
Först i år är det hans namn som den ständige sekreteraren Peter Englund ropar ut. Han får priset för att han »i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga«.
Klara, kalla vinterdagar när livet känns hoppfullt hör jag ofta orden från Dagsmeja i mitt huvud. 10 december 2011 borde bli en sådan dag. Då belönas Tomas Tranströmer för sin förmåga att lätta våra bördor.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
