Stackars Européer
Stackars amerikaner, tänker ofta vi européer om det hårt arbetande folkslaget på andra sidan Atlanten med oändliga arbetsdagar och få helg- och semesterdagar.
Det är så synd om dem för allt där borta handlar om pengar och prylar som de får slita som djur för att kunna unna sig. Vi européer är däremot mer beresta och bildade, vi går i pension tidigare, vi har statssubventioner, semesterersättningar och månadslånga vakanser.
Men snart blir det andra croissanter. De franska och tyska regeringarna går nu i spetsen för radikala förändringar. ”Den tysta tysk-franska revolutionen” innebär nedskärningar i offentlig sektor och vård, privatiseringar och besparingar. Pensionsåldern stiger successivt och alla de fördelar som gjorde Europa unikt tävlar nu politiker, oavsett partifärg, om att rasera.
Den nya europeiska politiken som har börjat ta form de senaste åren föddes ur en chockartad insikt om att Europa kan komma att förvandlas till ett efterblivet museum, en symbol för gamla glansdagar. EU blir en förkortning för Efterblivna U-länder. Vi är USAs fattiga kusiner från landet.
EUs ledartrojka försöker finna nödutgångar genom att snegla västerut. Amerikansk ekonomi utvecklas nämligen snabbare. USA som har högst BNP i världen drar ifrån EU med allt större steg. Under perioden 1995–2002 uppgick den genomsnittliga ökningen per capita i USA till 2,3 procent, medan den i EU låg på 2,0 procent. Samtidigt är den amerikanska snittinkomsten 25 procent högre än den europeiska.
Där borta arbetar flera och de arbetar mera och det förklarar försprånget i produktivitet och inkomstnivåer. Det är alltså inte bara ett hav som skiljer oss åt utan också livsstil och inställning.
Därför förväntas nu européerna förlänga sina arbetsliv och avstå från förmåner och bidrag som nu anses ekonomiskt hämmande. Arbetslösheten ska helt enkelt bekämpas med nedskärningar och besparingar. Så originellt.
Men det räcker inte att vi alla är beredda att jobba mera – det måste också finnas arbetstillfällen. Det var den höga arbetslösheten som i mitten på 90-talet föranledde förslag om arbetstidsförkortningar i hela EU. Idag verkar det alternativet som bortblåst.
Den nya trenden stavas skattesänkningar. Irland var först med att sänka företagsskatterna. Nu hakar Portugal på och sänker företagens vinstskatter till 18 procent. Men det politikerna stoppar in i vår högerficka plockar de ut ur vår vänsterficka. Det vi tjänar på skattesänkningar ska vi snart tvingas spendera på ökade läkarkostnader och annat som tidigare subventionerats av staten.
Denna kursändring kommer att leda till att hela den rika delen av världen styrs av samma system – den anglosaxiska nyliberalismen.
Så länge folk föder barn finns det hopp, sägs det. Européerna föder dock allt färre barn så frågan är vem som ska pröjsa den åldrande populationens pensioner?
Snart kommer amerikanerna hit på semester och jag hör redan hur de viskar: ”Stackars européer. Det är så synd om dem.” Och det är rätt åt oss för vi gör bara det de gjorde men tjugo år senare istället för att hitta på något nytt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
