Småföretagare i vardagen
I en fackförbundstidning tvekar jag att berätta det, men faktum är att jag råkar vara småföretagare, dessutom en typisk entreprenörssjäl. Halva min bekantskapskrets är likadan.
Läste därför med stort intresse Göran Greiders krönika i ST Press nr 12: »Småföretag som religion«. Greider tror att småföretagare är dåligt utbildade människor som leder utvecklingen tillbaka till forna tiders fattig-Sverige. Han har varit på för många konferenser, den saken är klar.
Som småföretagare har man inte råd att åka på konferens. Det är synd, eftersom man missar mycket kompetenshöjande kunskap. Bortfall av betald arbetstid och höga konferensavgifter sätter effektivt stopp. De gånger jag själv blir inbjuden som betald debattledare eller talare brukar jag passa på att lyssna och lära. Då har det handlat om psykiatri eller sophantering eller jämställdhet, aldrig om småföretag. Ändå är jag på ett oreligiöst sätt övertygad om att småföretag är nödvändiga.
Utan småföretag skulle det exempelvis inte finnas mycket kulturliv i landet. Absolut ingen filmindustri, eftersom medarbetarna engageras för en film i taget. Kulturarbetare framhärdar ofta med att filma, skriva, översätta, måla, spela teater eller ge ut tidskrifter på ekonomiska villkor som inget fackförbund i världen skulle acceptera. Betald semester känner jag få som har råd med. Går företaget tillfälligt dåligt klarar man krisen genom någon månad utan lön, en metod som fast anställda tack och lov slipper.
Att så många ändå vill arbeta som egenföretagare beror på att fördelarna är lika tydliga som nackdelarna. För vissa entreprenörssjälar överväger de: du har makt över din egen arbetssituation, du slipper bråka med chefer och kolleger, du minimerar antalet improduktiva möten.
Om rädslan för mänskliga konflikter var en stark drivkraft för att starta eget kommer entreprenörssjälen snart att stöta på nya problem. För att expandera skulle hon (eller han) behöva anställa medarbetare, men då kan det bli bråk. Och skräcken för att en anställd medarbetare skulle bli sjuk överträffas bara av rädslan för att man blir sjuk själv. Man ska till att börja med betala sin egen sjuklön i två veckor, för att sedan vid eventuell långtidssjukskrivning administrera sin egen rehabilitering. Då är nedläggning det mest sannolika alternativet, varvid egenföretagaren finner sig ute i kylan. De sociala skyddsnäten är till stor del knutna till en anställning.
I dag finns det olika sätt att växa. Många framgångsrika småföretagare anställer inte överhuvudtaget. Alla projekt drivs i form av nätverk, lösa samarbeten mellan olika mindre företag. Det uppstår inte fler fasta jobb, men det uppstår fler egna företagare. Det är ett sätt anpassa arbetslivet efter en tid med snabba växlingar i samhällets struktur. Det viktiga måste vara att förstå att både anställda och företagare behövs, och att båda sorterna måste få någorlunda jämställda sociala villkor.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.