Småföretag som religion
Nyligen var jag på en konferens som handlade om vårt behov – inte av långsamhet – men av småföretag. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste tio åren stigit rakt in i nästan religiösa sammanhang när jag anlänt till sådana konferenser.
I stort sett alla anföranden hävdade att den nya människan heter entreprenören. Men det var jag själv som betalade för arrangemanget, åtminstone via min del av statens skatteintäkter; arrangör var nämligen statliga Nutek.
Ett sådant samhälle skulle också bli mycket instabilt. Om allt färre har fasta anställningar blir det nog också färre som vågar satsa på att skaffa barn och orkar ta hand om dem; tillvaron blir för osäker.
De ständiga ropen på småföretag som lösningen på alla problem beledsagas dessutom av en märklig glömska: Borta är den självklara tanken att stora offentliga aktörer kan vara innovativa och både starta marknader och framförallt se till de fungerar optimalt. Utan oväldig byråkrati – ingen god marknadsekonomi.
Idag är det närapå förbjudet att tala om den politiska maktens ansvar för att hålla efterfrågan uppe – exempelvis genom fördelningspolitik – vilket är det bästa sättet att få fart på de
vitala företagen. Istället har perspektivet flyttat ner till mikronivå: Var finns entreprenörerna, dessa övermänniskor som ska rädda oss alla?
Konferensen ägde rum på Piteå havsbad. En gång var jag där tillsammans med mer än tusen synskadade; jag skulle bevaka deras kongress. Som en av få seende gick jag omkring i vimlet, strosade längs stranden och blickade mot havslinjen.
Till slut tyckte jag att det var jag som var handikappad, för det var jag som avvek.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.