Skrämmande svårbegripligt röstande
Fakta och förnuftsbaserade argument biter inte på dem som väljer att lägga sin röst på nynazister. Hur man ska hantera den bakomliggande ilskan och frustrationen är en gåta, skriver Alexander Armiento.
Demokratins värden sitter djupt i oss.
Vi kan alla försvara varje människas rätt att välja sina styrande i fria och hemliga val. Vi vet att inget annat system varit lika effektivt för att säkra fred och välstånd.
Vi har också vant oss vid att människor trots vår grundmurade tro på deras klokskap ibland röstar på vad vi själva anser vara fel personer. Och även om vi inte skulle ha gjort samma val, är det sällan omöjligt att förstå orsakerna bakom deras röst.
Men ibland ställs vi inför valresultat som är både förbryllande och skrämmande – som när högerextrema och nynazistiska partier får stora framgångar.
När de kristyngda grekerna 17 juni gick till valurnorna fick det nynazistiska partiet Gyllene gryning nära sju procent av rösterna – samma resultat som i det föregående valet några veckor tidigare.
Däremellan hade en företrädare för partiet tappat besinningen under en diskussion i tv, kastat ett glas vatten på en av sina politiska motståndare och gett en annan flera örfilar. Något som alltså inte tycks ha avskräckt var femtonde röstande grek från att stödja ett parti som redan var känt för hårda verbala attacker och företrädare som kopplats ihop med våldsbrott. Ett parti vars symbol är obehagligt lik den forna nazistiska ockupationsmaktens svastika.
Bara marginellt mer välputsade är partiet Jobbik, som i det senaste ungerska valet 2010 fick hela 17 procent av rösterna. Partiet har en hård retorik mot romer och anklagas för både homofobi och antisemitism. Jobbiks utrikespolitiska talesperson har exempelvis ifrågasatt Ungerns roll i Förintelsen.
Gyllene gryning och Jobbik skyller sina länders problem på minoritetsgrupper. Även om de tillhör de mest hårdföra och skrämmande av de högerextrema och högerpopulistiska partier som de senaste åren haft framgång vid valurnorna finns många andra exempel på detta runt om i Europa.
Långt ifrån alla dessa partier har ett våldsförhärligande språkbruk, nazistanstrukna symboler och politiska förslag som bryter mot internationella konventioner. Åtskilliga har en polerad yta, tar avstånd från högerextremism och rensar ut de värsta rötäggen. Politiskt ligger de ofta relativt nära de stora och etablerade partierna – som i många länder även de frestas att fiska röster i främlingsfientliga vatten.
Varför sådan retorik används och har framgång är naturligtvis ingen gåta. I tider av ekonomiska svårigheter växer intoleransen, solidariteten med utsatta grupper bryts ned. Det är tragiskt – men går att förstå och försöka motverka, med fakta och goda argument.
Frågan är dock om den metoden biter på dem som väljer att lägga sin röst på nynazister som utan att blinka tar till nävarna i tv. Det är en valhandling som framstår som så irrationell och destruktiv att några förnuftsbaserade argument knappast biter.
Hur ska man hantera en situation där ilskan och frustrationen är så stor att mängder av människor gör ett sådant val?
Jag har faktiskt ingen aning. Och det skrämmer mig ohyggligt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
