Sigrid Melchior: Krisen tvingar samman belgarna
Hittills har fem europeiska regeringar fallit på grund av eurokrisen. i Belgien fick hotet från marknaden omvänd effekt, och en regeringsbildning ser ut att bli av. Två folk i samma land ska nu hitta kompromisser.
Nyligen var min franske make på ett möte i Liège och fick skjuts hem till Bryssel av en bilburen kollega. Han ringde mig på mobilen och eftersom han ville vara lite privat så pratade vi svenska.
– Jag visste inte att ni talade nederländska, utbrast kollegan förvånat.
Trots att de delar på en yta som inte är större än Småland går det nästan vattentäta skott mellan fransktalande valloner i söder och nederländsktalande flamländare i norr. De tittar på olika tv-kanaler, studerar vid olika universitet och röstar på olika partier. Deras kontaktytor är så få att en medelålders, välutbildad vallon inte kan skilja på svenska och det språk som är modersmål för en majoritet av hans landsmän.
Två distinkta kulturer, i kombination med ekonomisk obalans mellan det rikare norr och det fattigare söder samt gamla historiska oförrätter, är bakgrunden till det obekväma politiska läget i landet.
— •l• —
Efter över femhundra dagar utan federal regering nåddes för några veckor sedan en kompromiss om själva kärnfrågan, mer makt till regionerna. En regeringskoalition utan de flamländska separatisterna började ta form.
Men sedan, i förra veckan, brakade helvetet lös igen. Då kollapsade förhandlingarna om hur hålen i statsbudgeten ska täppas till och med i fallet drogs den sköra regeringskoalitionen. Räntan på belgiska statspapper sköt genast i höjden, till den farliga nivå där andra euroländer har tvingats be om EU-hjälp.
I fredags sänkte kreditvärderingsbolaget Standard & Poors Belgiens betyg och de käbblande politikerna fick eld i baken och presenterade en budgetuppgörelse. Nu ser en regeringsbildning ut att bli av. Hittills har fem europeiska regeringar fallit på grund av eurokrisen – i Belgien fick hotet från marknaden omvänd effekt.
— •l• —
De flesta av mina belgiska vänner har sedan länge slutat följa regeringsförhandlingarna, de ids helt enkelt inte längre. I mer än ett år har det stått »kris« på tidningarnas löp, men vanligt folk har knappt märkt något. Det beror på att regionerna i princip sköter all offentlig service. Och på att den federala expeditionsregeringen i år, jämfört med förra året, har stretchat sina befogenheter till bristningsgränsen och gjort nödvändiga utnämningar som exempelvis ny centralbankschef.
I takt med att eurokrisen kommer närmare har den politiska apatin förbytts i en känsla av nära förestående katastrof: Snart kommer marknaden att upptäcka den gigantiska statsskulden, den tredje största i EU efter Grekland och Italien, och avsaknaden av regering med legitimitet att fatta tuffa beslut.
Nu har det hänt, och det är nästan som att belgarna drar en suck av lättnad. Det är trots allt väldigt få som vill splittra landet och det finns något befriande i att tvingas till handling, att tvingas till det som belgare är världsmästare på: sätta sig ner vid förhandlingsbordet och hitta kompromisser mellan två olika folk i samma land.
Sigrid Melchior är frilansjournalist i Belgien med uppdrag bland annat för Göteborgs-Posten.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
