Se upp med psykiatrin
När jag i min ungdom arbetade på Ericastiftelsen i Stockholm frågade chefsläkaren, psykiatern Gösta Harding, en dag om jag kände till skillnaden mellan en psykiater och en psykosdrabbad. När jag skakade på huvudet svarade han ”en av dem har utbildningen, du får gissa vilken”.
Jag påmindes om episoden när jag läste om den uppståndelse, främst bland psykiatrins representanter, som publiceringen av Eva Kärfves bok Hjärnspöken – Damp och hotet mot folkhälsan åstadkom. I boken ifrågasätter hon allmängiltigheten i diagnosen ”damp” som främst lanserats av Göteborgspsykiatern Christopher Gillberg och hans grupp av psykiatriker.
”Damp” används till att karakterisera hyperaktiva barn, som bland annat behandlas med amfetamin. Kärfve hävdar att det är en rad förhållanden av social, ekonomisk etc art som man bör ta hänsyn till när man konfronteras med hyperaktiva barn och ska bedöma deras beteende. Hon förnekar inte möjligheten att neuropsykiatriska faktorer kan spela en roll, men att dessa inte är så dominerande utan att även andra faktorer spelar en viktig roll.
När boken publicerades ringde upprörda personer till sociologiska institutionen i Lund och krävde att Kärfve skulle fråntas sin docenttjänst samt att alla hennes forskningsanslag skulle indras. Jag blev både mållös och chockerad. Jag känner Kärfve väl. Under min tid som professor på institutionen, framstod hon alltid för mig som mycket balanserad och kunnig.
Hennes omfattande forskning vittnar inte bara om hennes stora förmåga till problemlösning.
Eva Kärfves bok är ett utmärkt exempel på hennes kritiska förmåga. En del personer, som försvarar sitt revir, känner sig trampade på tårna.
I en artikel skriver Peder Rasmussen, docent hos Christopher Gillberg, om Kärvfes ”tendensiösa beskrivning av neuropsykiatrisk verksamhet”. Risken är överhängande att det ”stora dampbråket enbart blir en ökad polarisering mellan företrädare för olika uppfattningar”. I allt detta finns inga vinnare. Jag håller helt med om detta.
Det vore mycket olyckligt om man från något håll kom med monopolanspråk att sitta inne med Sanningen. Jag kan försäkra att det på den ”samhällsvetenskapliga” sidan inte finns en tillstymmelse till detta.
Men en av grunderna till de uppstådda motsättningarna är olika syn på samhälleliga och biologiska faktorers betydelse för förklaringen av fenomen som ”damp”. Som sociolog vill jag dock uttala ett varningens ord.
Låt oss för ett ögonblick se på psykiatrins historia med elektrochockbehandling och de grunder på vilka den infördes. Låt oss påminna om lobotomin och dess verkningar (trots att dess uppfinnare en gång fick nobelpriset i medicin.) Eller kom ihåg shellshocksbehandlingen under första världskriget. Allt detta tyder på att psykiatrin och dess representanter äger en makt som samhällsvetarna gud ske lov saknar.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
