Sargade parker
Jag blev på gott humör när jag häromdagen passerade Smedsuddsbadet på Kungsholmen i Stockholm.
Glädjen berodde på att Stockholms stad äntligen börjat rusta upp badet och parken intill. Ny sand på stranden, nya grusgångar, ny jord för att så nytt gräs, renoverad omklädningsbyggnad och nya utomhusduschar.
Det såg ut som på vårarna i Stockholm för många, många år sedan när stadens grönområden vårdades med omsorg.
Glädjen blev inte mindre när jag fortsatte min motionsrunda längs Norr Mälarstrand bort mot Stadshuset och konstaterade att hela parkstråket vid Riddarfjärdens strand är under upprustning.
Parkerna, framför allt de i innerstaden, har länge varit Stockholms stoltheter. De, tillsammans med vattnet, ger relief åt den stela stenstaden.
Att sköta om grönområdena – vårda gräsmattor, beskära träd, plantera blommor och ansa rabatter – var en högt respekterad syssla.
Holger Blom var den legendariske parkbyggaren i Stockholm som stadsträdgårdsmästare 1938–71. Under hans ledning byggdes parkerna i Stockholm ut under 1940- och 50-talen och fick internationellt anseende.
Han gav parken fyra huvuduppgifter:
- att luckra staden, att ge stadsmiljöerna dess individuella karaktärer,
- att ge plats för friluftsrekreation med promenad och vila,
- att vara samlingsplats och skapa gemenskap,
- att bevara natur och kultur.
För Blom var parkerna en del av den gemensamma infrastrukturen, som det var väl värt att satsa skattepengar på.
Mycket som en hyllning till Holger Blom gav Stockholms stad 1986 ut praktverket Stockholms parker.
Initiativet kom från dåvarande finansborgarrådet John-Olle Persson(s). Parkerna stod fortfarande i full prakt och stadens politiker missade inte ett tillfälle att suga åt sig av berömmet.
Men bara några år senare inleddes nedskärningarna i Stockholm. Politikernas spariver – oavsett partifärg – slog hårt mot parkerna, som ströks ur budgetarna först av allt.
Vanskötseln har accelererat under det moderatledda styret under senare år.
I dag är de stora parkerna i Stockholm svårt sargade. De stora gräsytorna i t ex Humlegården och Rålambshovsparken är i dag sorgligt vanvårdade. Ogräset breder ut sig och det gräs som återstår för en hopplös kamp mot ett hårt slitage. Inte på många år har jag i Stockholms innerstad upplevt att gräsmattor reparerats, att ny fin jord läggs ut för att besås.
Därför blev min glädje så stor när jag såg vad som var på gång på Kungsholmen.
För renoveringsivern beror väl inte bara på att det är val i höst?
Vi kan väl hoppas att politikerna insett att välskötta parker är viktiga för människors harmoni; att de faktiskt är en omistlig del i vår gemensamma välfärd.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
