Så får man inte tänka
När regeringen nyligen lade sin budget var den iförd den sedvanliga kamrerskorsetten: ”Två saker – utgiftstaket och överskottsmålet – är överordnade allt annat i budgetarbetet” skrev regeringen på sin hemsida när budgeten sjösattes. Så ser ramen ut för det ekonomiska tänkandet sedan mitten av nittiotalet och den avgör vad som är möjligt och i hög grad också vad som är tillåtet att tänka kring ekonomi och socialpolitik.
Är det inte hög tid att ifrågasätta den där korsetten eller ramen? Ännu får de stora besparingarna under nittiotalet liksom inte riktigt kritiseras, trots att de på sikt troligen orsakat större problem än de löste.
För det första: På grund av en rekordsnabb sanering hölls massarbetslösheten vid liv längre än vad som skulle behövt vara fallet. En stor del av arbetskraften har tryckts ut ur systemet och fortfarande är sysselsättningsgraden mycket lägre än före nittiotalskrisen. Med tanke på den brist på arbetskraft – allt färre måste försörja allt fler – är det mänskligt och ekonomiskt ett högt pris för den sanering som alla yvs över.
För det andra: Det snabba utraderandet av underskotten gjorde det långt mer lönsamt för dem som har pengar att satsa på aktier. Aktiebubblan blåstes upp med all kortsiktighet och alla felinvesteringar det medförde. Telekom och IT-branschen snodde kraft från den äldreomsorg eller den statliga förvaltning som på sikt inget samhälle klarar sig utan. Allt mer pressade anställda inom offentlig sektor fick blåsa upp den där bubblan. Och de blåste sig tomma och utmattade.
För det tredje: Just nittiotalets våldsamma besparingar riskerar nu att spräcka den ekonomiska planeringen. Jag tänker på de skenande sjukskrivningskostnaderna. Till stor del är de ju en effekt av den karensdag som infördes 1993. Då, för tio år sedan, ven luften av sparpaket samt anklagelser om fusk och så kom karensdagen. Det var bland de dummaste besparingar som någonsin genomförts. Två av tre svenskar går idag till jobbet fast de borde sjukskriva sig och för många håller det där till slut inte, varvid de istället klappar ihop fullständigt.
För det fjärde: Saneringen skapade en helig dogm om sunda statsfinanser. Utgiftstak och överskottsmål lämnar ytterst litet utrymme till riktiga reformer. I höstbudgeten satsar regeringen sålunda cirka en miljard på att minska sjukskrivningarna. Jag tror inte det räcker. En verklig och långsiktig reform, som att ta bort karensdagen, skulle kosta bortåt ett par miljarder – ingen vet exakt – men på längre sikt säkerligen spara in mångdubbla belopp.
Så får man emellertid knappt längre tänka: Utgiftstak och överskottsmål är nämligen heliga. Ja, man får ibland en känsla av att även politiker går sjuka till jobbet.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
