Rövarkapitalismen?
Ordvalet i rubriken kan tyckas tillspetsat, men begreppet används faktiskt i en rapport om löner och ersättningar i de svenska börsbolagen till den statliga Förtroendekommissionen.
Kommissionen har fått i uppdrag att återupprätta förtroendet för det sargade svenska näringslivet. Ordförande är förre finansministern Erik Åsbrink.
Skandalerna har duggat tätt i de svenska storbolagen de senaste åren. Percy Barneviks ohöljda pensionsuttag från ABB på 900 miljoner kronor är i färskt minne.
Insiderbrott, mutor, redovisningsskandaler och annan fiffelverksamhet har avlöst varandra. Samtidigt överöses direktörerna med uppseendeväckande löneförmåner.
De nu aktuella insider- och skattebrottsmisstankarna mot finansmannen Johan Björkman undergräver naturligtvis ytterligare förtroendet för näringslivet.
Medan biträdande finansminister Gunnar Lund ger honom sparken som ordförande i Tredje AP-fonden, uttalar Viveka Ax:son Johnson (på sin och Johnson-koncernens vägnar) sitt fulla förtroende.
Girigheten hos näringslivets toppar, deras drift att hela tiden öka sin lön och andra förmåner, har kritiserats hårt inte minst av s-märkta politiker under många år. Men det verkar som direktörerna inte bryr sig.
Nyligen fick Michael Treschow, styrelseordförande i Ericsson, en extra ersättning på elva miljoner kronor för sitt arbete under 2002 och 2003.
Håkan Mogren, vice arbetande ordförande i Astra Zeneca, höjde förra året sin ersättning från bolaget till nära 20 miljoner kronor.
Tomas Berglund, Securitas, fick åtta miljoner, Leif Östling, Scania, 6,6 miljoner och Hans Stråberg, Electrolux, 6,1 miljoner i bonus för 2002 – allt utöver de ordinarie miljonlönerna.
Ja, det svenska näringslivets herrklubb tycks vara fullständigt blind och döv för diskussionen om måttfulla löner och förmåner.
Den bilden bekräftas också i mycket av rapporten till Förtroendekommissionen.
Den visar att VD:arnas löner och bonusförmåner ökade med hela 70 procent under perioden 1997–2002. Samtidigt steg en industriarbetares lön med bara 16 procent och börsens generalindex gick ned med lika mycket.
Medellönen för storbolagens VD:ar var förra året tolv miljoner kronor.
Till det kommer en räcka av s k ”incitamentsprogram” för att förse toppledarna med ytterligare pengar.
Det är en hel snårskog av aktier, konvertibla skuldebrev, tecknings-, köp-, personal-, sälj- och syntetiska optioner, vinstandelsstiftelser, fonder mm mm där direktörerna beviljar varandra svåröverskådliga förmåner.
I storbolagen var medelvärdet på dessa förmåner i fjol hela 42 miljoner kronor.
Det är löner och förmåner som tangerar, och i många fall överskrider, det anständigas gräns.
Att girigheten i toppen på näringslivets pyramid upplevs som stötande förvånar naturligtvis inte.
I själva verket är det ett hån mot och en direkt förolämpning av folkflertalet.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.