Penn hamnar i strålkastarljuset
Skådespelaren och regissören Sean Penns förmåga att hamna i strålkastarljuset gör sannolikt dokusåpa-exhibitionisterna gröna av avund. Förr i tiden hamnade han där för sin vana att klå upp paparazzis, numera för att han är en av de mest frispråkiga kritikerna av president Bush. Titt som tätt faktiskt också för att han är en av USAs mest begåvade och aktade skådepelare.
Han har jobbat hårt på sistone och förkunnade nyligen att han skulle inleda några sabbatsår, men just nu befinner han sig i dubbelupplaga på svenska repertoaren. Dels i Tolken, dels i Attentatet mot Nixon. Båda politiska thrillers, båda med attentat-tema, men bara en med sevärd intensitet. I Tolken spelar Penn en sargad (såklart) FBI-agent som sliter hund för att skydda en despotisk afrikansk ledare vid dennes besök i FN. Nicole Kidman gör FN-baserad tolk som råkat snappa upp att ett attentat mot samme ledare kan vara i görningen.
•l•
Tolken har bland annat saluförts som varandes den första filmen som har fått tillstånd att filmas inne i FN-byggnaden, men det är inte det som gör den nämnvärd här, utan dess vilja att faktiskt diskutera termen terrorism och hämnd.
Nej, det är ingen radikal film, inget som kommer att få de höga studiocheferna att dra ut näsorna ur de ännu högre herrarnas bakdelar (i så fall hade den inte blivit gjord) men regeringskritiken finns ändå där. Småskaligt. Försiktigt. Penns närvaro, den internationella vinkeln, små instuckna bimeningar och fraser som att »Hämnd är den lata formen av sorg« gör Tolken till något av en allegori över, och ett förkastande av, Bushs utrikespolitik efter 11 september 2001.
Den automatiska, inympade patriotismen sitter för en gångs skull – sedan nämnda sorgedag – inte i högsäte.
•l•
Av motsatt anledning har sir Ridley Scotts korsriddarfilm Kingdom of Heaven fått kritik. USAs muslimer anser nämligen att den före detta brittiske regissören i lite för hög grad har anammat Bushs världsbild. Korsriddare och andra »vitingar« har begåvats med nyanser och hjärnsubstans medan saracenerna framställs som antingen korkade eller onda – eller både och. Debatten är igång. Den 6 maj får den amerikanska publiken avgöra själv, men ni kan göra det tidigare, eftersom filmen udda nog har svensk premiär redan den 4 maj. Som beundrare av Scotts tidigare sandalfilm, Gladiator, ser undertecknad hur som helst fram emot mäktiga och skickligt iscensatta bataljscener.
»Gentlemen! You can’t fight here. This is the war room!« – ett favoritcitat från Stanley Kubricks klassikerkomedi Dr Strangelove. Jo, den är gammal, och ni som tröttnat på att höra den hyllas kan sluta läsa nu, men eftersom den kommer som jubilerande 40-årsutgåva på dvd i början på maj, kan den i sammanhanget inte förbigås. Om inte glosan tidlös numera vore en klyscha utan någon som helst potens, skulle den onekligen passa här: Humorn och timingen är intakt, skådespeleriet (Peter Sellers i trippelroll) fortfarande på tajt toppnivå och regimkritiken mycket vassare än vad den tillåts vara i dag.
Dessutom en av Sean Penns favoritfilmer.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
