Paradoxen USA
En väninna kom hem från sitt livs första Amerika-resa. Hon hade besökt New York och San Fransisco. Intressant och givande på många sätt, men flygresorna var hemska. Planet tillbaka från San Fransisco skulle ha gått klockan 9 på morgonen, men det blev sex timmar försenat. Eftersom passagerarna redan var incheckade fick de inte gå och äta. ”Ni får frukost på planet”, fick de veta.
Flygningen tog sju timmar. Den försenade frukosten var det enda som serverades: ”Vi hade tyvärr inte tid att lasta in någon annan mat”, förklarade flygvärdinnorna. Det tyckte passagerna var en konstig förklaring.
– Jag klarade mig ändå, alla de amerikanska passagerarna hade matsäck med sig. Jag blev bjuden på smörgåsar, berättade min väninna. Amerikanerna sa: ”Man måste alltid ha mat med sig när man reser.” De var vana. I Amerika är det aldrig nånting som fungerar, det märkte jag ju. Jag förstår inte att ingen talade om det för mig innan jag åkte.
När hon berättade lät det ungefär som berättelser från ryska sjukhus, där patienternas familjer måste komma med mat och rena lakan.
Vi är väl alla offer för den polerade propagandabilden av landet som lever på att vara en dröm i andras medvetanden. Det spelar ingen roll hur USA-fientliga vi var en gång, alla 40-talister som demonstrerade mot kriget i Vietnam, även vi tror att saker och ting fungerar i landet som brukar kallas världens ledande demokrati.
Att de inte har vettiga valsedlar eller ett fungerande system för att räkna dem kom som en chock vid höstens presidentval. Dagen efter tänkte man: Det är inte möjligt, USA, världens högst utvecklade land, att de inte kan räkna rösterna på ett helt dygn! Efter ett par veckor hade hela världen vant sig.
Saktmodet hos de vanliga amerikaner som uttalade sig i svenska nyhetsprogram var förbluffande.
Att säga att ingenting fungerar i USA är förstås inte sant. En sak fungerar strålande och det är propagandan: mytproduktionen i nyhetsutbudet och underhållningsindustrin.
Den fungerar så bra att hela världen fortfarande förknippar själva ordet propaganda enbart med öststatskommunismen.
En av de paradoxer som förbryllar mig mest är att på en ort i det USA som är världsberömt för sin fackföreningsfientlighet finns världens starkaste fackföreningar. De styr hela underhållningsindustrin.
Ingenstans i världen har facket en sådan makt som i Hollywood. Det är därför amerikanska filminspelningar har mångdubbel personalstyrka jämfört med europeiska. Och kostar mångdubbelt mer. Att de dessutom ger mångdubbelt större vinster är en logisk kullerbytta som både fackliga och ekonomiska experter borde studera närmare.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
