Ola Larsmo: Vad ska vi med böcker?
Om inget oväntat inträffar – ett nytt Tjernobyl, upptäckten av ett oljefält i Mälaren eller om något av blocken verkligen kunde komma på ett vattentätt sätt att sänka arbetslösheten rejält – ser det faktiskt ut som om kulturpolitiken skulle kunna komma att spela en roll i höstens val.
Tecknen finns där. Ordet har nämnts flera gånger på de stora tidningarnas ledarsidor. Den borgerliga alliansen presenterade ett eget kulturpolitiskt förslag som jag inte begrep, men de försökte i alla fall. Men den fråga som varken de eller vänsterblocket egentligen vågar närma sig, den mest förbjudna, är naturligtvis denna: vad ska vi ha kulturen till?
Frågan är litet farlig. Den öppnar för rena avfärdanden av det slag som präglade biblioteksdebatten vid nittiotalets mitt: Bibliotek eller sjukhussängar? Varför ska jag som bor i Ytterböle betala skatt till Operan? (Brasklapp: jag har aldrig varit på Operan, men anser att den ska finnas, ifall jag skulle få lust någon gång.) Men jag tror att frånvaron av ett svar säger något viktigt om svensk politik. Att det visar på en rädsla för att närma sig den sortens frågor.
•l•
Som författare har jag haft störst anledning att fundera över de kulturpolitiska frågor som rör böcker och litteratur i vid mening: under nittiotalet satt jag med i en grupp som försökte försvara bibliotek mot nedläggningar. Det var då jag kom att undra över det enda argument man någonsin hörde från politiker som ville försvara anslag till avgiftsfria bibliotekslån och allas rätt till tillgång på böcker. Det var alltid detsamma: barn och ungdomars lästräning, vilket naturligtvis är ett utmärkt argument. Problemet är att det ofta är det enda.
Jag hörde aldrig några andra skäl till att vi över huvud taget har böcker, eller rättare sagt skönlitteratur, och att vi skall använda blygsamma skattemedel på den sortens konst. Jag hörde däremot politiker som ville dra ned på biblioteksanslagen fråga varför man skulle skattesubventionera »tanters deckarläsning«.
Om svenska politiker skall yttra sig om kulturfrågor måste det någonstans rymmas en enkelt urskiljbar nyttoaspekt: som lästräning.
•l•
Jag tycker detta är ett fattigdomsbevis. Rakt över partilinjerna. För mig är romanen mycket nära förknippad med demokratin. Det är under sjuttonhundratalet som både den moderna demokratin och den moderna romanen växer fram: de hänger inte ihop på något ytligt sätt, men har flera djupare rottrådar gemensamma. Bland annat den att goda romaner alltid är polyfona, flerstämmiga: där möts och bryts olika perspektiv, olika livshållningar tvingas att ställas mot varandra. Så är det vare sig vi talar om Dostojevskij eller Kerstin Ekman, Jan Fridegård eller Zadie Smith. Man tvingas ta ställning till de andras liv, de andras krav, begär, behov, sanningar. För mig är det en definition också på den yttrandefrihet och det öppna samtal som är demokratins förutsättningar.
Om jag blundar och drömmer kan jag också föreställa mig en riksdag där den sortens samtal skulle föras på riktigt.
Ola Larsmo
Är författare och kulturskribent
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
