Obehagliga åsikter
Nyligen fick jag ett brev, fyllt med obehagliga åsikter.
Brevet är en reaktion på min text på den här platsen i nr 12, alltså för två nummer sedan. Min rubrik var ”Den viktigaste fighten”.
Jag skrev – i denna terrorns och bombattackernas tid – att den stora viktiga kampen, den mot fattigdomen, aldrig tycks inledas på allvar.
Jag förespråkade en större satsning från de rika länderna för att avhjälpa fattigdomen i världen. Som det är i dag lever över hälften av jordens befolkning i djupaste fattigdom.
Värst drabbas barnen. Varje dag dör 30 000 barn under fem år av undernäring, svält, uttorkning, sjukdomar och dålig hälsovård.
I första hand efterlyste jag en rejäl ökning av biståndet, men också en snabb avskrivning av åtminstone räntorna på u-världens enorma skulder.
Brevskrivaren är upprörd över att jag föreslår ökad u-hjälp. ”Ni borde betänka” sägs det i brevet, ”att den allra största delen av biståndet betalas ut här hemma nämligen till alla dessa hundratusentals ekonomiska immigranter – så kallade flyktingar – som kommer hit med sina stora familjer för att få livstidsförsörjning. Utöver de ca 18 miljarder som går direkt ner i det bottenlösa, svarta hål som är Tredje världen kostar oss detta bistånd på hemmaplan mer än 200 miljarder om året!”
Brevskrivaren menar att regeringen dessutom vill att vi svenskar ska ”arbeta till 67 år för att tillförsäkra de objudna gästerna deras plats i den svenska sociala hängmattan!”
”Nu får det snart vara nog med understöd och frikostiga förmåner till det nya frälset, dvs invandrarna och till Tredje världen”, heter det vidare i brevet. ”Inte ens Ni kan väl vara ovetande om att de svenska skattemiljarderna till mycket stor del hamnar i fickorna på dessa länders korrupta ledare.”
Det är obehagliga tankar, som andas illvilja och hat mot invandrare, flyktingar och hela den fattiga världen. En naken rasism.
Extra obehagligt blir det naturligtvis av det faktum att brevet är skrivet av en central befattningshavare, med internationella uppgifter, i en statlig myndighet.
Länge hade jag tänkt att lämna brevet utan avseende. Men, bestämde jag mig för, det går inte att undvika att berätta att dessa illasinnade åsikter finns företrädda på hög myndighetsnivå.
Att skribenten dessutom vill inrangera mig i Heidenstams definition av journalistisk: ”andens tattarfölje” och avslutar brevet med hälsningen ”Utan all respekt” får jag väl ta med jämnmod.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
