Mitt behov av att lämna landet
Alexander Armiento om att tillhöra en kultur där det är viktigt att kunna ta flyget utomlands på semestern.
Vi trivs bra här. Här finns allt vi behöver. Varför ska vi åka någon annanstans?
Det unga parets svar på frågan om vart de helst skulle vilja resa överrumplade mig en smula. Alla vill väl se världen, gå på nya gator, handla i nya affärer, prova ny mat, möta nya människor? Att inte se någon anledning att lämna en lantlig ort i södra Italien tedde sig nästan lite provocerande för en svensk sjuttiotalist från medelklassen.
För mig tydliggjorde det där samtalet en kulturskillnad. Vi svenskar vill se världen. Vi reser, om vi får chansen.
Att resa, och gärna långt, är något som närmast förväntas av den som har de ekonomiska resurser som krävs. I undersökning efter undersökning svarar svenskarna också att det är vad de först skulle göra om de blev rika.
— •l• —
Det omvända, att inte kunna resa, att vara tvungen att stanna hemma och äta falukorv med potatismos i detta välordnade, kalla och mörka lilla land framstår som närmast skrämmande.
Klimathotet rår inte på vårt behov av att känna friheten att kunna lämna Sverige. En majoritet anser att det är viktigt att kunna ta flyget utomlands på semestern.
Det är bara att erkänna: också jag tillhör den gruppen.
När askan från den isländska vulkanen Eyjafjallajökull för ett år sedan lamslog Europas flygtrafik och experterna varnade för att utbrottet skulle kunna fortgå i åratal kände jag en märklig oro. Jag uppfattade samma känsla också bland många av mina vänner: en plötslig insikt i vilken svindlande omställning det skulle innebära om utlandsresor plötsligt blev närmast omöjliga.
Tanken på att inte kunna ta flyget frammanar en doft av instängdhet. Som att bo i en auktoritär stat och förvägras pass. En jämförelse som i sig avslöjar den privilegierades perspektiv: de begränsade möjligheterna att resa utomlands är nog inte det största problemet för invånarna i världens diktaturer.
— •l• —
Visst, det är lätt att försvara resandet. Vi känner alla till de goda argument som vi gjort till våra egna. På en resa kan vi få nya intryck och göra nya bekantskaper. Sådana upplevelser påverkar vår syn på världen. Resandet vidgar våra vyer, blir ett botemedel mot inskränkthet och självgodhet, gör oss toleranta och ödmjuka.
Jo, det låter rimligt. Och väldigt bra, om det stämmer. Men det är också ett ganska enkelt sätt att försvara en flykt till sol och värme som inte nödvändigtvis rymmer så mycket mer interaktion med andra kulturer än ett pekfinger riktat mot en engelskspråkig restaurangmeny.
Jag försöker visserligen att undvika att tillbringa min semester på just det sättet. Men det skulle nog ändå inte skada om jag och alla andra reslystna svenskar funderade lite mer på hur och varför vi egentligen reser. Och på vilka nya intryck vi faktiskt i praktiken är öppna för på resan – och på hemmaplan.
I min hemstad har jag gott om chanser att skaffa mig erfarenheter som kan tvinga tankarna in i nya banor.
Handen på hjärtat är det kanske inte så ofta som jag ansträngt mig i den riktningen.
Jag trivs ju bra med mina semesterresor.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
