Minnet av ett grymt krig
I sommar ”firas” ett dystert 50-årsjubileum. I juli 1953 undertecknades vapenstilleståndet som blev slutet på det grymma Koreakriget.
Tre års blodiga strider krävde fem miljoner människors liv.
Bakgrunden var kalla krigets spänningar mellan de bägge koreanska staterna.
1948 hade de två diktaturerna på Koreahalvön utropat sig som självständiga stater.
I juni 1950 gick nordkoreanska trupper till anfall över 38e breddgraden (dvs gränsen till Sydkorea).
USAs president Harry Truman såg angreppet som ett hot från det sovjetdominerade kommunistiska blocket mot vad han kallade den fria världen. Han deklarerade att nordkoreanerna skulle stoppas med militära medel och beslöt att USA omedelbart skulle intervenera.
Han förmådde FNs säkerhetsråd att anta en resolution (jämför med dagens agerande i Irak-frågan!), som stämplade Nordkorea som angripare och rekommenderade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea.
Ett FN-kommando ställdes under USAs ledning. President Truman utnämnde sin egen general Douglas MacArthur till överbefälhavare.
Sovjetunionen, en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar, hade sannolikt lagt in sitt veto. Men vid denna tid bojkottade Sovjet säkerhetsrådets sammanträden som protest mot att Taiwan (Formosa-Kina) innehade Kinas plats i FN.
Striderna böljade över hela den koreanska halvön i de tre års tid. Inledningsvis såg det ut som om att MacArthurs trupper skulle drivas ut i havet av den frenetiska nordkoreanska offensiven.
Efter förstärkningar tog sig FN/USA-trupperna fram till kinesiska gränsen och Kina drogs in i striderna. I bakgrunden fanns Sovjet och risken för ett nytt världskrig, vilket gjorde att parterna 1951 inledde förhandlingar för att få slut på striderna. De fortsatte dock parallellt med fredssamtalen fram till juli 1953.
Det var i stor utsträckning USAs eget krig under FNs täckmantel. Så ansvarade t ex överbefälhavaren i Korea direkt inför den amerikanska statsledningen i Washington – och inte inför FN – och USA-militär dominerade helt truppstyrkorna.
FN-soldater kom visserligen från sexton länder (Sverige bidrog med ett fältsjukhus), men president Truman såg det utan tvivel som ett amerikanskt korståg mot kommunismen.
Det var verkligen ett mycket brutalt och förlustbringande krig (inte alls som i MASH och andra amerikanska TV-underhållningar). Civilbefolkningen drabbades hårt. Fem miljoner människor dödades, miljontals lemlästades, flyktingströmmarna blev oändliga och de bägge ländernas infrastruktur slogs sönder.
Det ger också en otäck relief åt vad som kan komma att hända med befolkningen i Irak.
De som vill hävda att ett USA-lett krig i Irak – visserligen med delvis andra förutsättningar än i Korea – inte kommer att drabba civilbefolkningen; de är helt enkelt inte trovärdiga.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
