min nya flagga
Vad ska jag göra med svenska flaggan? Som chefredaktör för en dagstidning blir jag ju inbjuden till både det ena och det andra för att representera tidningen och inte minst är Svenska flaggans dag numera ett årligen återkommande trauma. Förra året talade jag verkligen på denna högtidsdag i Säter. Men jag skruvade på mig medan jag talade, var nära att förklara att detta med flaggans dag är definitivt inget för mig.
Så känner jag det också nu. Hela min varelse, allt jag är, vänder sig mot detta att ställa sig under en nationsflagga. Istället talade jag den där dagen om den svenska sommaren och de minnen vi sedan barnsben förknippar med skira björkar, sommarhimlar, sädesfält, kort sagt med den svenska sommaren.
Först efteråt insåg jag att jag därmed betedde mig som en utpräglad svensk.
Vi viftar inte så gärna med flaggan utan kanaliserar de nationella känslorna via naturupplevelserna och den svenska sommaren. Jag kom således inte undan.
Problemet är att Europaunionens framväxt alltmer aktualiserar den nationella frågan, både hos EU-anhängare (som tycker att vi ska vara stolta över vårt land så att vi får styrka när vi förhandlar) och hos EU-motståndare. Men allmänt sett är det nog så, att när nationalstaten försvagas under trycket från det europeiska unionsbygget, ja då tycks nationalismen stärkas. När den statliga välfärdspolitiken urholkas, vilket skett över hela Europa och i Sverige under lång tid, då riskerar upproret mot detta alltid att formuleras med konservativt-nationella förtecken.
Men flaggor har sannerligen olika laddning. I Sverige hittar man aldrig, som i USA, flaggan draperande en vägg i en politikers rum eller i ett klassrum.
Här dominerar småflaggor på tårtor och bakelser. När EU-flaggan brändes under ett EU-möte i Norrköping reagerade ingen och det beror på att inga demokratiska eller andra strider utkämpats under den där flaggan.
Men eftersom det är ett faktum att det ännu är på den nationella nivån som demokratin fungerar bäst så förknippas svenska flaggan av långt fler än man tror med – ibland omedvetet – just idéerna om demokrati och självbestämmande. Kanske är min egen politiska korrekthet, som misstror flaggviftande, därför ytlig?
Men när min sexåriga dotter en dag med tusch målade en svensk flagga på underarmen blev jag förskräckt. Hon tyckte förstås bara det var kul med flaggor och färger. Själv urskiljde jag dock i den där hemmagjorda tuschtatueringen alla mörkrets krafter pulsera och ägnade en kvart åt att gnugga bort den med tvål och svamp.
Nej, mitt eget flaggförslag är följande: Skapa en FN-flagga med en liten nationsflagga i ena hörnet! En sådan kan jag vifta med. Vad säger ni läsare?
Är det ett bra förslag eller inte?
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
