Min hustru och ekonomerna
– Äh, det där har du sagt i ett halvår nu!
Så viftade min hustru häromkvällen bort mina domedagsprofetior när det gäller djupet av en stundande lågkonjunktur. Vi hade nyss pratat om att köpa en diskmaskin och jag oroade mig för utgiften. När hon uttalade sitt ”äh” slog det mig att jag kanske borde lita mer på henne. För just därför att jag läser en hel del konjunkturrapporter blir jag, mot min vilja, mer påverkad av inskränkt ekonomism än vad som är hälsosamt. Borgerliga ekonomer tycks ju ibland hysa en hemlig önskan om att ekonomin ska försämras. Då får de äntligen ta fram piskan: Dags för nedskärningar! Tid för sämre arbetsrätt!
Och då trivs dom.
Min hustrus psykologiska inställning är faktiskt bra för ekonomin: När vi börjar tro att ekonomin ska falla brant så faller den av bara det skälet och tvärtom: själva optimismen förbättrar konjunkturen.
Därför blev jag glad över utfallet av den socialdemokratiska partikongressen. Åtminstone när det gäller de välfärdskrav som bifölls kunde min hustrus psykologi ha stått bakom dem. Höjd a-kassa samt en del andra reformer gav en signal: En keynesiansk impuls! Och även om finansminister Bosse Ringholms sysselsättningspaket mest innebar att via skattesänkningar skapa nya jobb, lät han ändå så smått som just en nykeynesian. Konjunkturpolitik är tydligen möjlig, trots allt. En effekt av terrordådet kan också bli att tilltron till statsmakternas roll i samhället ökar.
I senaste numret av min favorittidskrift Ekonomisk debatt (6/2001) debatteras nittiotalets saneringspolitik. Per Lundberg, ekonomprofessor, har gjort det en ekonom inte får göra: kritiserat själva OECD för de närmast nyliberala rekommendationer man gav svenska regeringar under nittiotalet, ja OECD har tidvis rentav bidragit till att ”vilseleda opinionen”, skriver han.
OECDs analys av svensk ekonomi utgick från att Sverige led av strukturell arbetslöshet – alltså att välfärdssystemen och arbetsrätten gjorde att många ställdes arbetslösa. Därför förordade OECD avreglering. Lundberg ger bra argument för att OECD var ute och cyklade och att huvudförklaringen till arbetslösheten var att besparingspolitiken och inflationsbekämpningen var för hård.
Det där kunde man ju knappt knysta om på nittiotalet utan att avfärdas som vettvilling. Men kan det vara så att det bland ekonomerna ibland finns en så stark ideologisk misstro mot en stark offentlig sektor och trygghetssystem att deras recept faktiskt kan vara helt vilseledande? Naturligtvis. Villy Bergström kallade i en smått berömd studie en gång de neoklassiska ekonomerna för ”doktorer i liberalism”. Till dessa doktorer vidarebefordrar jag härmed min hustrus ”Äh”.
Och jag ska gå ut och köpa den där diskmaskinen.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
