Marita Lindqvist: Ordning råder i katastrofens Japan
I katastrofernas Japan köar människor disciplinerat för vatten och filtar. Och alla känner ansvar för varandra. Till och med kriminella gäng organiserar hjälptransporter.
När någon i Tokyo öppnar en ny butik, eller när en restaurang lanserar en ny efterrätt, ringer de min vän Reon. Han och hans kollegers uppgift är att bilda en kö utanför premiärbutikerna. För det mesta lyckas de locka hundratals andra att ställa sig bakom dem på långa led.
Många japaner ser folkmassan som en garanti för att något är bra och intressant. Ibland vet folk inte ens vad de köar till, bara att det är något som verkar åtråvärt. Därav Reons extraknäck.
Vanan att köa tålmodigt, i timmar, kom väl till pass när Japan drabbades av den stora jordbävningen. Japanen är van vid att vara en liten och väl anpassad del av den stora massan och vid att alltid göra det bästa av situationen. Japanska köer organiseras omsorgsfullt så att de inte stoppar trafik eller orsakar besvär. Ingen tränger sig och alla är noga med att hålla artigt avstånd till den som står framför. Ordningen är densamma efter naturkatastrofen, trots att kön inte längre slingrar sig mot den senaste mp3-spelaren utan mot ett nödpaket med tvättlappar och ris.
— •l• —
Reon ringer mig från Tokyo någon vecka efter jordbävningen. Han berättar att mataffärernas hyllor gapar tomma efter hamstringsvågen, men att livet annars är sig ganska likt. Han och hans vänner följer nyheterna väldigt noga och släcker lamporna för att spara el. Det har också blivit färre utekvällar än vanligt eftersom hans favoritbar har varit stängd.
Efter katastrofen har utländsk och japansk press konstaterat att det japanska folket beter sig väldisciplinerat även i kris. Många jämför med hur människor i andra länder, under liknande omständigheter, bär iväg kylskåp, TV-apparater och mat genom butikernas krossade fönster. Ingen bränner bilar eller slår sönder gatlyktor på Tokyos gator just nu. Bara några småbrott rapporteras i katastrofens kölvatten. Någon har stulit bensin. Två personer har brutit sig in i en närbutik och tagit pengar ur kassan.
– Japan är ett rikt land. Ingen behöver stjäla en tv eller ett kylskåp här, menar Reon. De flesta japaner äger snarare för många hushållsapparater. Andra länder som drabbats har nog varit materiellt fattigare och mer ojämlika.
— •l• —
Kanske har laglydigheten också att göra med vilka som sköter en del av hjälparbetet på gräsrotsnivå, tänker jag. Yakuzan, den japanska maffian, var på plats i de värst drabbade regionerna bara några timmar efter det första skalvet. De skickade snabbt nästan hundra lastbilar med vatten, snabbnudlar, filtar och ficklampor till offren. Och när de mest hårdföra brottslingarna sköter hjälparbetet är det knappast läge att börja stjäla tv-apparater.
De flesta, inklusive polisen, väljer att låtsas som det regnar så länge de kriminella gängen håller en låg profil och inte försöker framställa sig själva som hjältar.
För Reon spelar det ingen roll varifrån hjälpen kommer. Han menar att alla japaner känner ansvar för varandra – även förhärdade gängmedlemmar.
– Vi är bra på att ställa upp för varandra när det verkligenbehövs. Nästan lika bra som vi är på att köa.
Marita Lindqvist är journalist och skriver främst om Japan och japansk populärkultur. Hon har gett ut boken »Kawaii« om japansk populärkultur och idolhysteri.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
