Makten tog människan
Jag kan inte sluta grubbla över Lennart Daléus egendomliga politiska karriär. Bland oss som hade förmånen att samarbeta med honom inför folkomröstningen om kärnkraften måste det vara fler än jag som undrar vart 1980 års bländande antikärnkraftsdebattör tog vägen. Den gången var han kampanjgeneral, så framgångsrik att hans Linje 3, med början i ett totalt underläge inte minst ekonomiskt, var några tiondels procent från att bli störst.
På ett underhållande och sakkunnigt sätt kunde Lennart Daléus sopa golvet med sina meningsmotståndare. Det var en ren njutning att se honom i tv. En gång strax efter folkomröstningen blev vi inbjudna till samma program, en timslång förhandsinspelad debatt från Örebro. Daléus var lika överlägsen som vanligt.
När timmen var över och vi pustade ut tillsammans fick vi veta att det hade blivit något tekniskt fel. Allt måste tas om! En hel timme, så lik den redan genompratade som möjligt, men utan att det fick märkas att vi nyss sagt allt. Det var absolut förbjudet att säga: ”Som jag sa nyss...”
Det blev en matt tillställning, den enda som klarade att låta någorlunda fräsch och naturlig var Lennart Daléus.
Jag blev imponerad och talade om för alla vilken lysande politisk karriär den mannen skulle kunna göra om han bara ville. Ungefär vid denna tid bildades miljöpartiet. Det nya partiet borde bli en bra plattform för en ny sorts politiker, en sådan som Daléus, trodde jag.
Men han gick istället med i centerpartiet och rykten om hans framtid som partiledare började omedelbart cirkulera, även om det skulle ta sexton år innan han nådde den posten. För mig var det en chock att möta den urblekta icke-personlighet han blev som centerledare. Vad hade hänt? Vad gör partipolitiken med människor? Krossar och manglar dem för att de alla ska bli likadana: inga vassa kanter, inga udda tankar, inga vanvettiga visioner. Det verkade som om Daléus fick kortslutning i huvudet när han skulle vara alla till lags.
Jag trodde att han hade blivit sådan som han verkade i tv, en intetsägande medelålders man av den slätstrukna sort som det redan finns alldeles för många av i det offentliga samtalet. Så mötte jag honom på gatan i Stockholm en dag när jag var ute och gick med en väninna. Och han var inte det minsta förändrad. Han var vänlig, rolig, utstrålade värme och intelligens. Vi talade inte om något särskilt, men det var härligt att se att den personliga utstrålningen fanns kvar.
”Vad trevlig han var!” utbrast min väninna häpet, ”varför märks aldrig det i tv?”
Den frågan kunde jag inte svara på. Jag undrar om det märktes i riksdagen, eller internt inom centerpartiet.
Jag undrar om han hade drömt om vad han skulle göra när han kom till makten i partiet, och om han i så fall kunde förverkliga någon sådan dröm. Antagligen kunde han inte det. En människa kan inte ta makten, men makten kan ta människan.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
