Lätt att ljuga med siffror
Vilseledande, bristfälliga eller rent av felaktiga påståenden om försäkringskassornas villkor och arbetssätt möter oss nästan dagligen. Jag har därför – med sakkunnig hjälp av Ulf Dragovski, ombudsman på ST – valt att här granska några av ”sanningarna”.
”Försäkringskassorna klarar inte sin uppgift att rehabilitera långtidssjuka. Endast sju procent av alla långtidssjuka fick rehabilitering i fjol.”
Siffran stämmer, men långt ifrån alla långtidssjuka uppfyller kraven som ställs för arbetslivsinriktad rehabilitering, den rehabilitering försäkringskassorna får bevilja pengar till.
Många långtidssjuka står till exempel i kö för medicinsk rehabilitering, röntgenundersökning, sjukgymnastisk behandling eller återbesök hos doktorn, och försäkringskassorna måste vänta på att den medicinska rehabiliteringen först slutförs.
Många arbetsgivare struntar i att lämna in en rehabiliteringsplan, trots påminnelser från försäkringskassan. En del vill över huvud taget inte ha tillbaka sina långtidssjuka anställda och struntar därför i att samarbeta.
Allt detta försenar den utredning som kassorna måste göra innan arbetslivsinriktad rehabilitering sätts in som ”medicin”.
Det kan handla om att utreda den sjukskrivnas arbetsförmåga, behov av vägledningssamtal eller utbildning som underlättar en återgång till arbete. Utbildningsinsatserna är strikt begränsade: de får t ex inte överstiga ett år, annat än vid godkänd arbetsskada.
”Av 2002 års rehabiliteringspengar förblev 200 miljoner, cirka 20 procent, oanvända. Ändå skyller försäkringskassorna på resursbrist, när folk tvingas vänta på sina pengar eller på rehabilitering.”
När försäkringskassorna tilldelas rehabiliteringsanslag vet man inte hur stort behovet är. Det finns inga siffror som visar hur många sjukskrivna som är klara för arbetslivsinriktade åtgärder.
I en del kassor kan pengarna därför vara slut redan vid halvårsskiftet, i andra har man knappt rört dem. Riksförsäkringsverket kan numera, efter ansökan från kassorna, omfördela pengarna, men även detta tar tid.
Pengar som öronmärkts för rehabilitering får inte användas till att anställa fler handläggare, trots att just brist på handläggande personal lett till dagens långa väntetider, bristfälliga underlag och felaktiga beslut vid försäkringskassorna.
Ökande sjuktal har under många år tvingat kassorna att omfördela personal för att klara utbetalningar i rimlig tid; många rehabiliterare har satts in i detta arbete.
Ministerns förslag att låta arbetsförmedlingarna ta över rehabiliteringen av långtidssjuka, som inte kan återgå till sina gamla arbeten, är en logisk följd av idag gällande arbetsfördelning mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen: Kan nuvarande arbetsgivare inte ge dig ett nytt jobb så är du arbetslös, inte sjuk.
Vantrivsel förklarar indirekt den här typen av sjukfrånvaro, men det sägs inte. Om så skedde skulle inte sjukpenning utgå, eftersom vantrivsel inte är ett medicinskt begrepp.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
