Lärdomar av Ericssons kris
Tar man ett steg tillbaka och betraktar storföretaget Ericssons utvecklingde senaste tio åren märker man att ingenting egentligen har hänt. Eller rättare sagt: De nedskärningar och avskedanden som nu görs samt de kursfall som inträffat under några års tid återför egentligen bara koncernen till det läge som fanns före telekom- och IT-bubblan under andra halvan av nittiotalet. Företaget – och därmed hela Sverige – tog bara en onödig omväg genom uppblåsta förväntningar för att slutligen landa i ett högt klingande ingenting.
Länge bidrog snart sagt alla, från ekonomijournalister till näringsministrar, till att prata upp aktievärdena bortom all sans och måla upp en ensidig bild av att Sveriges framtid praktiskt taget uteslutande stavas IT och telekom.
Har detta ställt till någon skada?
Ja, det är klart. Några av de svåraste skadorna har åsamkats den offentliga sektorn.
Det närmaste årtiondet står landsting och kommuner inför enorma rekryteringsbehov samtidigt som statusen på jobb inom dessa sektorer sjunkit ordentligt: låga löner och underbemanning som orsakar stress lockar inte många unga människor. Och under tio års tid uppfostrades vi till att betrakta allt som rör stat, kommun eller landsting som något mer eller mindre tyngande och tärande och knappast något som förknippades med framtiden. I en del av de kommuner där just Ericsson sparkat folk har det rört sig om anställda som tidigare avskedats från offentlig sektor för att man inte haft råd med dem där. Nu behöver inte Ericsson – eller deras underleverantörer – dem och en del av dem kan förhoppningsvis återvända till de arbetsplatser där de skulle gjort större nytta från början.
Ericssons historia borde också lära oss något om hur avgörande det är att statens synliga och dirigerande hand finns med i näringslivet. Utbyggnaden av tredje generationens mobiltelefoni står och stampar, vilket är en huvudförklaring till branschens världsomspännande kris. Men denna kris beror till stor del på att det inte längre är staten som står för de långsiktiga investeringarna. Dessa beslut har överlåtits åt privata aktörer som saknar all långsiktighet och som av naturliga skäl inte vågar riskera sina företag för osäkra vinster.
Vad handlar allt detta om? Svar: En generande brist på samhällsplanering och långsiktiga perspektiv. När ska vi lära oss att vissa verksamheter aldrig kommer att bli omoderna utan kommer att efterfrågas i alla samhällen: Att uppfostra barn, laga mat, bygga, vårda. Och att planera långsiktigt.
Den sistnämnda uppgiften faller i hög grad på de statstjänstemän som arbetar i en demokratisk statsapparat. Ja, på deras självförtroende bygger rätt mycket av hela samhällets tillförsikt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
