Kristina Wallin: Italien utan styrsel igen
Det är inte lätt att regera i Italien. I parlamentets två kammare sitter representanter för 39 olika partier. Många av dem hoppar från den ena sidan till den andra, beroende på hur de vaknar på morgonen.
Denna mandatperiod har varit särskilt stökig, eftersom Romano Prodis regering i senaten behövt söka stöd utanför
regeringsunderlaget i stort sett hela tiden. Det var alltså inte konstigt att det var de ombytliga småpartierna som blev hans fall.
Framtiden ser inte ljus ut för Italien. Majoriteten har nu splittrats och det måste bli nyval. Detta i en situation när landet hade behövt en stark regering som kunde leda Italien ur krisen och genomföra de nödvändiga reformerna.
Många frågor blir hängande i luften. Bland dem finns de statligt anställdas nya avtal, för det lär knappast gå att få något sådant innan hösten – i bästa fall. Fackförbunden sitter låsta, för att strejka mot en regering som bara sitter fram till ett nyval är knappast någon bra idé. Det enda de nu hoppas på är att partierna ser de 3,6 miljoner offentligt anställda som möjliga väljare i det nära förestående nyvalet, och därför gör allt de kan för att ge dem de önskade lönehöjningarna och förändringarna.
•l•
Listan är lång på reformer som riskerar att aldrig bli verklighet. Till exempel blir det inget av lagen som ger familjer med ekonomiska problem möjlighet att flytta fram huslånets amorteringar, nu när räntorna stigit. Samma sak med sänkningen av pensionsåldern för dem som har slitande jobb.
Men den absolut viktigaste reform som Prodis regering inte hann genomföra är ett förändrat valsystem. Både fackförbund och arbetsgivarorganisationer vill att reglerna ska ändras innan nyvalet, för annars sitter de 39 partierna där igen och ska bestämma tillsammans och kaoset är garanterat.
Majoritet eller proportionellt? En eller två valomgångar? Spärr för småpartierna eller inte?
Någon lätt lösning på problemen finns inte, men det brukar det aldrig finnas när italienska politiker är inblandade. När Ola Ullsten var ambassadör i Italien i början av 1990-talet sa han till mig att den italienska politiken är som leken med stolarna; när musiken stannar försöker alla få tag i en stol igen, när leken är slut är alla utom en kvar, även om de bytt stol. Efter närmare 20 år här nere inser jag att han satt fingret på hur det italienska parlamentet fungerar.
•l•
Italienarna själva? De är trötta på politikernas ständiga bråk och regeringskriser. Det kanske är därför Silvio Berlusconis högerblock skulle få 58 procent av rösterna om det var val
i dag, för under hans regeringstid ställde sig majoritetspartierna bakom besluten utan större problem, medan Prodis regering ständigt bråkat under de 20 månader den suttit vid makten.
Italienarna vill ha löner som de kan leva på, skolor som fungerar, en bra sjukvård och tak över huvudet. Samma saker som de flesta andra européer, alltså. Men så länge det är samma politiker som byter stolar hela tiden lär det inte
hända så mycket här nere.
•l•
Kristina Wallin är frilansjournalist som jobbar från Italien sedan 19 år.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
