Kjell Häglund: Hysteriska herrar i röjartagen
Gästkrönikören Kjell Häglund om att allt grönt är »sly« och därmed lovligt byte för gubbarna som älskar att ladda upp sina trimmers. Men också till stor sorg för barnen vars hemliga gångar förstörs.
I ett av de avsnitt av Desperate Housewives som av existentiella skäl fastnat i mitt inre (faktiskt inget ovanligt för mig som lever med en ständig gisslankänsla i villaförorten) går Gabrielle, lyxhustrun och exmodellen spelad av Eva Longoria, med i villaområdets trädgårdsförening för att de inte gör något annat än skvallrar och dricker drinkar.
Men så tar plötsligt en ny ordförande över – som är trädgårdsintresserad på riktigt. Och där finner sig sedan ett dussin Prada-klädda cocktailkvinnor på knä i myllan och svär mellan spadtagen.
Tills Gabrielle kuppar bort trädgårdsgrävlingen från ordförandeskapet så att allt kan återgå till normala aktiviteter: drinkar, fåtöljer, inomhus!
Trädgårdsgruppen hemma i vårt område hade gärna fått vara lite mer inriktad på Frozen Margaritas. Å andra sidan hade det inte stört mig om de varit inriktade på fröpåsar och planteringsspadar heller.
— •l• —
Problemet är – och detta är, har jag förstått, ett problem med väldigt många svenskar som utger sig för att vara trädgårdsintresserade – att det viktigaste inte är att plantera, odla fram spännande färgmixar och dofter, njuta av växter, skapa gröna rum. Det viktigaste är motsatsen: Röja. Rensa. Kapa.
Vi har en underbar, 20 meter lång schersminhäck som går längs vår gata. Och en enda gång under våra tio år i området har schersminen tillåtits att blomma och sprida sin fantastiska, sommartäta doft. Alla andra år har den kapats ner till några få fyrkantiga decimeter över asfalten.
— •l• —
Jag har aldrig hört trädgårdsgruppen hos oss nämna ett enda namn på någon blomma eller buske. Man använder nämligen bara ett enda namn på alltihop, »sly«. Buskar, träd och blommor, allt är »sly« och därmed lovligt byte för gubbarna som älskar att ladda upp sina trimmers och motorsågar.
Och nu var det dags igen. Jag hörde det där ilskna surrandet som jag bara alltför väl känner igen. Det visade sig komma från grönområdet i och kring lekplatsen, där trädgårdsgruppen hade världens röj. En lång rad träd och buskar som löpt längs en backe hade bara skövlats bort. »Hemliga gången«, som barnen kallat platsen där de lekt i alla år.
»Varför förstöra våra barns bästa lekområde?« frågade jag. »Vi vuxna är ju aldrig häruppe, det är våra barns plats. Nu kan de inte leka här längre, bara för att ni ville leka i en timme med era trimmers?«
Mannen med den största sågen mumlade något om »sly« innan han harklade sig och tittade på mig med en outgrundlig min av både ånger och beslutsamhet.
»Jovisst«, sa han. »Jag håller med dig… Men nu är det borta!«
Och så drog han i gång sågen igen. Behöver jag tillägga att inte ett enda frö stoppades i jorden på hela dagen?
Det enda som kan rädda de sköna gröna kilarna mellan våra hus nu är att en halvalkoholiserad lyxhustru från Wisteria Lane tar över och flyttar verksamheten inomhus.
Kjell Häglund är är redaktionschef på tidningen Residence och skriver om tv på sajten Weird Science.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
