Kajsa Grytt: Smittsamma skamligheter hos Skavlan
”Men jag måste säga detta. När jag såg det framför mig på teven var det en hisnande upplevelse av skammens kraft och sossarnas bortglömda kunskap om hur man tar makten över den.” Kajsa Grytt skriver om skam efter att ha sett Håkan Juholt och andra framträda i tv-programmet Skavlan.
Det är lite sent. De darriga dagarna med Håkan Juholt är över.
Men jag måste säga detta. När jag såg det framför mig på teven var det en hisnande upplevelse av skammens kraft och sossarnas bortglömda kunskap om hur man tar makten över den.
Det var i SVTs program Skavlan. Först den konstiga Linn Ullman, som uttryckte stor irritation över människor som står på fel sida i rulltrappan, och sen stolt deklarerade hur hon behållit pappa Ingmar Bergmans svarta anteckningsböcker med listor över människor som aldrig ska förlåtas. Hon log när hon berättade hur vissa till och med står skrivna upp och ner och att hon själv fortsatt skriva sådana listor. Obehagligt. Därefter kom Håkan Juholt. Han hade varit på »förlåtturné«.
Jag fick ont i magen redan vid hans entré och tänkte att skam smittar. Socialdemokraterna befann sig i fritt fall och pinsamheten låg på lur så fort partiledaren visade sig. Efter att Skavlan serverat de två härligheterna »Du lät aldrig dina barn vinna i tennis?« och »Du brukar dra fram den lilla sosse-vepan och hålla improviserade torgmöten när du får en stund över?« och fått skrattgurglande, intet ont anande medhåll av Juholt, kom den uttjatade men praktdåliga ursäkten »Jag trodde hela tiden att jag gjorde rätt«.
Då sade Linn Ullman, med beskäftig ton: »Om jag åkte landet runt för att be om ursäkt, då skulle jag veta att jag hade gjort fel«.
Håkan dröp av och imploderade. Han sa inte »Jo, DÅ visste jag det« utan han tappade allt igen, vissnade, grånade och blev tyst. Scenen badade i skam och det enda han lade till under kvällen var att även han har en svart bok med en lista över oförrätter. Puh! Då var jag helt slut.
Sen gjorde Victor Muller entré i vit fiskartröja, lite långt ovårdat hår och ett brett leende. En arbetare på Saab som inte fått lön på två månader ställde frågan om han kommer att kunna ge sina barn några julklappar i år. »Jag vet inte«, sade Victor Muller och vände ut och in på sina fickor. »Jag har inga pengar«. Han skakade lätt av sig och framstod i programmet som en hjälte.
Jag tänkte att det var en kort period under 1900-talet som underklassen reste sig och lät dem som blivit rika på andras arbete bära hundhuvudet. Hur gjorde de? De som tänker rättvisa i dag kallas »lidelsefulla« och Carl Bildt borstar av sig frågor om Lundin Petroleum som damm från kavajen. Människor varslas kors och tvärs och den största skammen är att hamna i utanförskap – det vill säga bli arbetslös eller sjuk. Alla är så nära och du gör vad som helst för att inte hamna där.
Glöm inte att marknaden är skamlös och att skamning är det starkaste maktmedlet. Det krävs vassa bestick för att inte suga åt sig och böja rygg. Vi kan ju börja med att fundera över syftet med begreppet utanförskap.
Kajsa Grytt är artist. 2011 utkom hennes senaste album »en kvinna under påverkan« och hennes bok »boken om mig själv«.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.