Julen står för dörren
Julfilm är lika med fulfilm. Visst, att anklaga amerikansk julfilm för att vara sentimental är som att ondgöra sig över att vatten är vått. Det är inte desto mindre fascinerande att i princip samma film kan dyka upp, år efter år, i lätt reviderad form. Premissen är gjuten i cement: en desillusionerad människa, oftast affärsman, blir efter en mycket lätt överskådlig mental resa jul-troende. Vissa filmer erbjuder till och med bonusar såsom bevis för tomtens existens och fred på jorden – och som den ivriga hangaround-stat Sverige är brukar vi importera merparten av USAs bjärta traditionsbärare.
Årets version heter Välkommen till familjen och hade premiär i mitten av december, men annars blir julen en relativt oamerikansk historia. Faktiskt ser vi inte ens det obligatoriska godmodiga julkortet från Colin Nutley med anhang. I år går istället den svenska bjällerklangen i moll – i Björn Runges Mun mot mun.
Runge har sedan starten på 90-talet varit en filmare med talang och ett eget språk – det senare var dock länge influerat av det som man lite fördomsfullt skulle kunna kalla det krystat livsbejakande; en tydlig vilja att vara ”lite osvensk”. Men så hände något. 2003 kom han med det återhållna men suggestiva relationsdramat Om jag vänder mig om. Plötsligt hade alla bitar fallit på plats; för en utomstående tedde det sig helt enkelt som om Runge hade börjat gräva där han står. Hur som helst: bra blev det. Så även i juldagens Mun mot mun, en berättelse om en familj i uppluckring och dess kamp för överlevnad. Det är svart i bild och stämning men den mentala resan är ändå i uppåtrörelse. (Bio 25/12).
•l•
Ungefär lika smärtsamt att se är the Office – Julfesten som visserligen redan har visats på SVT men som ändå har sin självklara plats här – speciellt som jag har blivit varse att det fortfarande finns en och annan medborgare som inte har tagit del av, eller insett, denna brittiska mockumentärs (en fiktion som utger sig för att vara dokumentär) fullständigt förkrossande suveränitet. Efter framgångarna med de två säsongerna av the Office gjorde upphovsmännen en tudelad julspecial där huvudpersonerna uppsöks, tre år efter vardagsterrorn på Kontoret. Scenerna där den före detta kontorschefen försöker försörja sig på sjaskiga syltors slitna scener, är plågsam underhållning när den är som mest drabbande. (Dvd)
•l•
Det svenska filmåret 2006 rivstartar redan två veckor efter jul, med Rafael Edholms Babas bilar. För ett halvår sedan begick den sammetsögde skådespelaren regidebut med komedin Komplett galen (även det en mockumentär) om regissörens och hans frus (Görel Crona) försök att sätta upp ”Fröken Julie” i ett slakthus. De tu filmerna har mycket litet gemensamt men den förstas titel summerar på ett bra sätt stämningarna i den andra: pengatokiga och galna finnar och ryssar på ena sidan lagen, och en ung man (Andreas Wilson), hans flickvän och dennas pappa Baba på den andra, och spelplatsen är nordligaste Sverige. En palt-western, enligt regissören, men Åsa-Nisse möter ryska maffian är inte heller så långt från sanningen.
En bagatell, utan tvekan, men en underhållande och charmig sådan. (Bio 6/1).
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
