Jordplattor är inte politik
Till sist blev tsunamin en verklig kraft också i svensk inrikespolitik.
Först såg det ju inte så ut: När jordplattorna flyttade sig och frigjorde de enorma energier som till slut kastade sig som en mur av vatten mot kusterna, slungades till en början inga anklagelser om försummelser genom luften.
Naturförlopp är oskyldiga, också när de får ofattbart grymma konsekvenser. Men bara någon vecka efter det första katastrofdygnet rullade det kanske största drevet i svenska medier på mycket, mycket länge igång.
Först utrikesministern, därefter UD och slutligen statsminister Göran Persson ställdes till svars för den dåliga krishanteringen. En hord av kommentatorer och ledarskribenter hoppades på att denna »skandal« slutligen skulle underminera den sittande regeringen.
Vittringen av blod, fällda ministrar och kanske en fälld regering, drev genom nyhetskorridorerna och nyhetschefer och enskilda journalister trodde sig nog också tala för ett enigt och fördömande folk.
Jag tror media tog fel. Ganska snart märkte jag att när jag i olika sammanhang skrev ut eller i någon TV-
debatt sade ut min syn på saken – att det rörde sig om ett orättvist och fullständigt överdrivet mediedrev – så vällde reaktionerna in. Och det som förvånade mig var att så många faktiskt höll med mig.
Visserligen finns det mycket saklig kritik att rikta mot den bristfälliga krishanteringen liksom mot den centralisering av makten till statsministern som ägt rum på senare år, men det verkade också finnas en stor folklig opinion som helt enkelt ansåg att jakten på syndabockar för en naturkatastrof av extraordinära dimensioner – jordklotet ändrade form av skalvet! – gick alldeles för långt.
Det obehagliga är väl att den opinionen så sällan fick komma fram i rapporteringen.
De första veckorna var det också svårt att mitt i sorgen stiga fram och säga att anklagelserna mot
regeringen var för långtgående; det kunde tas som en förolämpning mot offren och offrens anhöriga. De som stod
undrande inför den mediala flodvågen kanske därför höll sig litet tysta.
Och de nyhetschefer som sitter på de stora tidningarna i den stora staden, där fler drabbade finns och där många av de drabbade befinner sig i samma inkomstskikt som många av dem som hade råd att julsemestra i Thailand – ja, de trodde
naturligtvis att de gjorde alldeles rätt.
När jag skriver det här har det gått nästan en månad sedan tsunamin släckte ut alla dessa liv. I media börjar drevet lägga sig, allteftersom eftertanken ger sans åt tänkandet.
Men vilken är den politiska lärdomen av katastrofen?
Kanske att människor i gemen just ändå är ganska sansade inför hanteringen av sådana här extraordinära händelser.
De gör inte jordplattor till en höger-vänsterfråga.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.