Isabelle Ståhl: Produktleverans i stället för samtal
”Vid en första anblick verkar alla nittiotalister drömma om att vara Blondinbella.” Isabelle Ståhl längtar efter ett sammanhang som inte vill definiera oss som konsumenter utan som medborgare.
Jag och en kompis som föddes på nittiotalet vandrade runt i ett blåsigt öststatsmonolitiskt svenskt kommuncentrum och lolade åt den sjuttiotalsgrälla Folkets hus-loggan. Vad gjorde man där, frågade vi oss. Gick man bara dit och hängde? Som i tonåren när vi hängde i galleriorna efter skolan, fast utan att behöva köpa något?
I Göteborg passerade jag enorma nittiotalistkullar av emokids som satt på golvet och grät inne i det vedervärdiga köpcentrumet Nordstan. Det var den enda ytan i den galleriafierade staden som återstod när deras fritidsgårdar stängde igen och de misslyckades med att blogga sig ur ungdomsarbetslösheten. De blev tonåringar i en stad där de förväntades vara konsumenter, inte medborgare.
— •l• —
Jag och min kompis pratade om hur hemskt det kändes när apotek började sälja Amelia och Topphälsa. Tidningen Topphälsa förespråkar bland annat att man ska ignorera hungerkänslor och lågt blodsocker i kampen för drömkroppen.
Apoteket var förut en av få platser som inte ville profitera på min kroppsångest. Där köpte jag medicin, inte en livsstil. Därför mådde jag illa när jag såg Apoteket Hjärtats utvikningskampanj där anställda visade upp sig nakna. Det var inte en spännande, edgy provokation, det var bara ytterligare några kvinnor som klädde av sig för att sälja en produkt.
Precis som SJ lyckades de nya privata apoteken rebranda från folkhemsk samhällsservice till multiföretagscynism.
— •l• —
Jag och min kompis pratade om hur de där företagen så fullständigt missförstått vad deras yngre målgrupper längtar efter. Vi drömmer inte alls om fem olika sorters mineralvatten att välja på. När gymnasiet tog slut sade alla åt oss att vi skulle göra vad vi ville, bara vi blev lyckliga. Om vi misslyckades med det var det vårt eget fel.
Vid en första anblick verkar alla nittiotalister drömma om att vara Blondinbella. De raljerar föraktfullt över white trash, de vill ha en platt-tv, en bostadsrätt med städerska och ett bröllop innan 25. Men det är ju bara en överlevnadstaktik. Ett äktenskap och en bostadsrättsförening blir en liten ö som man barrikaderar sig på för att dämpa fantomsmärtorna efter beständiga sammanhang.
På 1990-talet började Tony Blair använda opinionsinstitut för att forma sin politik. Staten skulle inte längre vara det konsensus som diskuteras fram i det offentliga rummet och formats av stridigheter, den övergick alltmer från att vara ett samtal till att bli en produktleverans.
»Ett företag säljer generellt inte kompromisser i en ständigt oavslutad process, de säljer lösningar, löften om avslutningar«, säger Daniel Berg, doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.
Den utvecklingen har fått oss att längta efter ett sammanhang som inte riskerar läggas ned om vinsten blir för låg, som inte vill definiera oss som konsumenter utan som medborgare. Som outtröttligt för en dialog med oss om våra behov och inte bara levererar en produkt som ska tillfredsställa våra begär.
Isabelle Ståhl är litteraturredaktör på Nöjesguiden och krönikör i Göteborgs-Posten och flera andra tidningar.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
