Inkomstlistor gör ingen klokare
Alexander Armiento om kvällstidningarnas publiceringar av uppgifter ur Taxeringskalendern – en billig spaltutfyllnad som kan undergräva stödet för öppenheten.
Maria har den tjugotredje högsta inkomsten i Tierp. Därmed får hon, när hennes deklarationsuppgifter i dagarna blivit offentliga, sitt namn i kvällstidningen. Tillsammans med något tusental andra som »tjänar mest där du bor«.
Orsaken är uppenbar: Listorna säljer lösnummer. Nyfikna själar vill veta vem som har högst inkomst i grannskapet.
Den informationen har under lång tid genererat förtjänst inte bara för kvällstidningarna. Taxeringskalendern har varit en storsäljare sedan 1900-talets början.
— •l• —
Våra skattepliktiga inkomster är offentliga hos Skatteverket. Man behöver alltså inte köpa vare sig tidningen eller
Taxeringskalendern för att få reda på vad någon tjänar. Lagstiftaren har tyckt att informationen ska vara tillgänglig för alla.
Som vän av öppenhet och insyn tycker jag att det är klokt. Journalister och allmänhet bör kunna granska vilka inkomster människor har – särskilt personer i någon form av maktposition. Men jag ställer mig ändå frågande till om publiceringen av Marias inkomst – som förra året var 768 480 kronor, vilket motsvarar en lön för en högre chef i näringslivet – är ett led i någon egentlig granskning.
En verklig journalistisk insats vore att ställa frågan »varför?«.
Varför är det just dessa personer som tjänar mest? Och varför
har inte Maria sällskap av särskilt många andra kvinnor? Framför henne i den tierpska inkomsttoppen finns 18 män och 4 kvinnor.
Men det krävs ett betydligt mer ambitiöst journalistiskt arbete för att öka vår förståelse av orsakerna bakom sakernas tillstånd – och kanske till och med få oss att sätta inkomstfördelningen i fråga. Att låta Skatteverkets datalistor fylla tidningens sidor är däremot enkelt och billigt. Det är säkerligen skälet till att vi ser det allt oftare. Förra året berättade våra kvällstidningar vid olika tillfällen såväl vilka unga under 30 som vilka kvinnor under 40 som tjänade mest.
— •l• —
Jag är rädd för att en oreflekterad listjournalistik kan undergräva offentlighetsprincipens legitimitet. Om det sprider sig en allt starkare känsla av att dessa publiceringar gör intrång i vanliga människors privatliv, så kommer det att bli lättare att vinna gehör för ståndpunkten att allmänhetens insyn i inkomstuppgifter ska begränsas. En begränsning som i så fall skulle omöjliggöra många möjligheter till verklig granskning.
Det vore en smärtsam nota för dagens billiga spaltutfyllnad. Och ett långt större problem än att påståendet »De tjänar mest« den här gången faktiskt inte ens är korrekt. De listor som publicerats i dagarna omfattar nämligen bara dem som e-deklarerat och redan fått sin deklaration godkänd. Miljontals svenskar finns inte med.
När Aftonbladet låter oss veta vilka som tjänat mest i Bromma saknas exempelvis en viss Jan Helin. Trots att tidningens egen chefredaktör, med en årsinkomst som enligt tidningen Journalisten tidigare år varit drygt 2,8 miljoner kronor, lätt skulle ha kvalat in på topplistan.
Men liksom all tendens till djupare reflektion kom den upplysningen visst inte med.
Alexander Armiento är chefredaktör
för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
