Han styrde med terror
Den 5 mars 1953 avled den sovjetiske diktatorn Josef Stalin i sin datja Kuntsevo utanför Moskva. Tidigt på morgonen den 1 mars gick han och lade sig för att sova efter en nattlig middag med sina »stormän« Berija, Chrusjtjov, Malenkov och Bulganin. Sedan reste han sig aldrig mer upp från sängen.
Jag minns hur jag som tioårig grabb storögt följde hans dödskamp genom kvällstidningarnas löpsedlar, som dag efter dag hängdes upp på kiosken hemma i Gubbängen.
Närbilderna av den döende Stalin och uppgifterna om hur han behandlades med blodiglar(!) har för alltid fastnat i mitt minne och händelsen blev nog för många, inte bara för mig, en påtaglig påminnelse om den stora världen utanför Sverige.
I Sverige hade just Edsbyn vunnit SM-finalen i bandy mot Nässjö med 5–1 på Stockholms stadion. Det var ett framtidsoptimistiskt Sverige som växte fram åren efter andra världskriget med stegrad standard för de flesta. Sverige var världsmästare i ishockey och Dag Hammarsköld valdes till FNs generalsekreterare.
Om Stalin och verkligheten i hans rike, visste väl de flesta svenskar då inte så mycket mer än att han var en av krigets segerherrar och att han ledde kommunisterna.
Efter Stalins död har mer och mer av det vidriga terrorstyret avslöjats av forskare och författare.
Senast i raden är den brittiske journalisten Simon Sebag Montefiore med Stalin – den röde tsaren och hans hov, en briljant skildring av Stalin och hans tid vid makten, från sent 1920-tal fram till hans död.
Hela perioden karakteriserades av ett maktspel på hög nivå, där alla tvingades dansa efter Stalins pipa. Den som vann
Stalins gunst försågs med allt livets goda. Förnämliga bostäder, furstliga datjor, finaste bilar (det skulle vara Packard,
Buick eller Rolls-Royce), mat och dryck i överflöd. Allt medan landets bönder svalt och dog i miljontals.
Men också den som ena dagen befann sig i partiets topp kunde nästa dags likvideras i Lubjanka-fängelsets källare.
Andra världskrigets utdragna, och till sist framgångsrika, strider mot tyskarna betydde, förutom massdöd på slagfältet, nya avrättningar av militärer och partitoppar.
Efter kriget inledde Stalin en jakt på landets judar.
Montefiore ger en skrämmande bild hur det kunde gå till. Den judiske skådespelaren Solomon Michoels var en gång Stalins favorit. Men efter att Michoels talat sig varm för planerna att göra Krim till en fristad för Sovjets judar bytte Stalin fot och beordrade att Michoels skulle mördas vid ett besök i Minsk.
Michoels hämtades en kväll av en av säkerhetstjänstens bilar och fick troligen en giftinjektion. Därefter fick han ett slag i tinningen med ett trubbigt föremål och sköts. Kroppen fraktades sedan åter till Minsk, kördes enligt planerna över av en lastbil och lämnades i snön.
Stalins försvarare (om det finns några kvar) menar att han var tvungen att göra upp med »folkfienderna«.
Men självklart kan det skräckvälde och den blodiga terror som Stalin bedrev aldrig ursäktas.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.