Görrel Espelund: Sydafrika och ANC vid ett vägskäl
I mitten av december väljer Sydafrika sin blivande president, i alla fall nästan. Då öppnar nämligen regeringspartiet ANC sin kongress och en ny partiledare ska väljas. Denne kommer med all säkerhet att bli hela landets president efter valet 2009.
Sydafrika är södra Afrikas stormakt och därför har uppmärksamheten kring ledarskiftet varit oerhört stort. Ju närmare kongressen, desto listigare blir rävspelet.
Huvudfrågan är kanske inte vem som ska leda landet, utan snarare om regeringen ska fortsätta sin nuvarande ekonomiska politik eller gira åt vänster. Så som ANCs allierade inom fackföreningsrörelsen och det sydafrikanska kommunistpartiet skulle önska.
Huvudkandidaten är partiets omstridde andreman Jacob Zuma, men valet är långt ifrån klart och Zuma har ett tungt bagage att släpa på. För två år sedan fick han sparken som landets
vicepresident, han har anklagats för korruption och åtalats för våldtäkt. Han råkar ständigt i blåsväder för sina klumpiga, populistiska kommentarer. Men han hyllas av de unga och ANCs väljare som vill att partiet i handling återgår till en mer vänsterorienterad politik, i stället för den näringslivsinriktade som regeringen driver i dag.
•l•
I slutet av september fick Zuma en rejäl skjuts framåt. Då meddelade Cosatu, Sydafrikas LO, att de ställer sig bakom honom i ledarstriden. Visserligen kan Cosatu inte nominera kandidater, men organisationen har stort inflytande och med Cosatus stöd stärks Zumas chanser att nå den absoluta toppen.
President Thabo Mbeki verkar inte tycka detta är en bra idé och har föreslagit att han själv ska sitta kvar – däremot inte kandidera som president 2009.
Men förslaget väcker inte något jubel och kan snarare ses som ett uttryck för Mbekis växande arrogans. Visserligen går ekonomin bra och den svarta medelklassen växer. Men försoningsprocessen har stannat av, minoritetsgrupper känner sig utsatta och de fattiga svarta känner sig bortglömda. Mbeki har också blivit mer auktoritär i sitt styre och toleransen för kritiker och opposition är låg.
•l•
Vad Sydafrika nu behöver är en ledare som kan sätta landets samlade intressen före sig själv och partiets. Men så många nya namn verkar ANC inte kunna skaka fram. I stället dyker gamla favoriter upp, som ex-politikern Tokyo Sexwale och den före detta fackpampen Cyril Ramaphosa, numera affärsman.
ANC är splittrat, men det är knappast första gången. Vid kongressen 1997 skulle Nelson Mandela avgå och Thabo Mbeki skulle ta över ledarrollen. Men vem skulle bli partiets vice ordförande? Vilda rykten talade för att Nelson Mandelas före detta fru, Winnie Madikizela-Mandela, skulle bli utnämnd till den posten.
Så blev det inte. Kvinnoförbundet, som stod bakom Winnie, drog veckan före kongressen bort sitt stöd och kongressen valde Jacob Zuma till vice ordförande. Resten är historia.
Görrel Espelund är journalist och författare. Hennes senaste bok ”Till Mänsklighetens försvar – Iakttagelser av krigsbrott, tribunaler och försoning” utkom 2006.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.