en sorglig utveckling
Nyligen besökte jag Gubbängshallen i södra Stockholm, min ungdoms idrottshall. Jag blev bedrövad över vad jag såg när jag klev in.
Nedsliten. Vanvårdad. Illaluktande. Som om den invändigt aldrig blivit underhållen.
Hallen stod klar i slutet av 1950-talet. Gubbängen var då en av Stockholms fattigaste stadsdelar. Men ändå byggdes det fint.
Efterkrigstidens optimism och stegrande välstånd skulle komma alla grupper till del. Sån var synen i det (s)-styrda Stockholm.
För oss läroverkselever – tjejer och killar – blev hallen, dess omklädningsrum och gymnastiksalar välbekanta lokaler. Under många års tid hade vi vår gymnastik där, flera gånger i veckan.
Vi som växte upp i Stockholm dessa år – slutet av 40-talet och på 50-talet – blev påtagligt delaktiga i standardökningen. Det byggdes så att det knakade, framför allt i förorterna.
Nya ljusa skolor uppfördes. Parklekar anlades över hela stan med plaskdammar för de allra minsta. Bibliotek, ungdomsgårdar, idrottsplatser, idrottshallar, simbassänger tillfredställde de flesta av våra intressen.
Det var en betydande social samhällsinsats som gjordes. På samma sätt byggdes sjukvården och de sociala institutionerna upp. Inom samhällets ram och med en strävan att nå alla medborgare.
Som stockholmare ser jag i dag hur alltmer av detta håller på att rustas ned eller säljas ut till privata intressen. En sorglig utveckling. Det har blivit sämre för alltfler.
Idrottshallar vanvårdas, idrottsplatser och lekparker förfaller eller läggs i träda (nu vill det borgerliga styret i Stockholm låta byggföretag uppföra bostäder på idrottsplatserna för att åtminstone rädda en del av dem). Bibliotek dras in, ungdomsgårdarna är sedan länge försvunna osv.
Detta sker, paradoxalt nog, när vi har mer pengar än nånsin i vårt land.
På samma sätt görs nedskärningar i åldringsvård, annan social verksamhet och sjukvård. Samhället drar sig undan. Institutioner läggs ned eller privatiseras. Det gemensamma ansvaret och solidariteten försvinner.
Att denna nedrustning i Stockholm leds av finansborgarrådet Carl Cederschiöld och finanslandstingsrådet Ralph Ledel (bägge m) är ingen hemlighet.
Miljöpartiets språkrör Lotta Nilsson Hedenström riktar en ordenlig råsop mot Ralph Ledel i en krönika i den stockholmska gratistidningen Avisen (den delas ut till alla hushåll):
”Den mannen värnar bara en politik som går ut på att avskaffa allt vad medborgarstyre och folkvald demokrati heter, till förmån för kommersiella 'val' för dem som har råd.”
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.