En sönderskämtad stackare
En kväll när jag såg ”I afton Lantz”, sommarens storslagna pratshow i TV, slogs jag av det fantastiska i kvinnors framsteg. Programledaren var kvinna: Annika Lantz själv alltså, och hennes tre gäster var alla kvinnor. De medverkande männen hade mind're roller. Musikern Johan Nilheimer hade bildmässigt samma funktion som forna tiders studiovärdinna: en dekorativ kontrast.
Annika Lantz är epokgörande genom att hon vågar skämta med allt, inklusive sig själv och det allra heligaste: sitt eget utseende. Hon är nog den första kvinnliga TV-programledare i världen som vågar visa sig i rutan både med och utan smink, utan i den ”Robinson-prata” som hon djärvt avslutar med att luta sin garanterat silikonfria urringning mot kameran.
Gästerna som fick mig att fundera över feminismens segrar var Petra Nielsen, Regina Lund och Maud Olofsson, tre kvinnor som vet hur en stor publik ska tas. Det var en njutning att lyssna på deras blixtrande ordspel i dialogerna med Lantz. Allesammans, även programledaren förstås, behärskar TV-mediets olika nivåer: samspel mellan de två som sitter i bild och pratar, med publiken i studion, samt med tittarna hemma i myssofforna.
Ingen risk för de pompösa männens vanligaste misstag, den flackande blicken som plötsligt söker sig in i kameran när de ska säga något i förväg inövat. Som tittare känner jag mig då utsatt för TV-övergrepp, ett kletigt, ovälkommet närmande.
Kul för centerpartiet att äntligen ha en partiledare som verkar född att sitta i TV, som ”når ut”. Till och med sättet att göra stjärnentré i studion satt som gjutet, liksom den bokstavligen vågade havsblå byxdressen. Väldigt stilig! Och kul för oss TV-tittare att ha fått en partiledare till som är underhållande i rutan, som talar levande och dessutom bjuder på ögonfröjd i klädväg.
Men ingen glädje är ogrumlad. Plötsligt kom smolk i bägaren, ett skämt från Annika Lantz som hade varit roligt om det inte gällt en redan sönderskämtad stackare: ”Det sägs att Lars Leijonborg åtminstone ser ut som en folkpartist. Gör han? Jag tycker han ser ut som en fyraprocentsspärr.”
Jag greps av medlidande med denna förhånade medelålders vita man. Borgerlig politiker dessutom. Ska en sådan kombination av ointressanta egenskaper göra att en människa blir fritt villebråd? Dagens Nyheters ledarsida är värst, där har chefredaktören Hans Bergström och förre folkpartiledaren Per Ahlmark satt sin personliga prestige på spel: Leijonborg ska bort! Alla metoder är tillåtna, inklusive att avporträttera honom som en gris (10/7).
Förra gången Dagens Nyheter avsatte en folkpartiledare föregicks avgången av en kampanj med förlöjligande bilder, även på nyhetsplats. Det var Maria Leissner. Ersättaren blev – just det, Lars Leijonborg.
Förföljelsen av honom har nu nått en sådan nivå att jag skulle kunna rösta på folkpartiet av ren sympati med den mest mobbade. Fast nej, över blockgränsen kan man inte flytta sig ens i solidaritet med ett offer för Dagens Nyheters ledarsida.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.