En schlagernörd kommer ut
Nu börjar det igen. Några klagar över hur denna långkörare tar över såväl teven som kvällstidningarna och fikabordssnacket på jobbet. Andra bänkar sig för festen, drar upp volymen och analyserar röstresurser, tonartshöjningar och chanser i den europeiska finalen. Det är bara att erkänna: Jag tillhör den senare kategorin.
Melodifestivalen är ett av landets mest sedda program. Vi trogna fans har olika bevekelsegrunder. Några älskar gala, glitter och glamour, andra blir lyckliga av refrängerna. För min del är det främst själva tävlingskonceptet som lockat och fascinerat. Och där är ju den svenska festivalen bara ett kval inför Eurovisionsschlagerfestivalen. Som jag troget följt sedan
Israels Milk and Honey 1979 vann på hemmaplan med Hallelujah, om ni minns. Det gör jag.
•l•
Politiken har ständigt funnits med i bilden. Just 1979 avstod Turkiet från att delta eftersom tävlingen hölls i Israel. 2005 hade Libanon en låt klar, men fick dra sig ur när det stod klart att man inte tänkte visa det israeliska bidraget i teve.
Politiken har också försökt låna flera av vinnarnas stjärnglans. Carola bröt ingalunda ny mark när hon nyligen uppträdde på kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar i Uppsala. Det återstår dock att se om hon får lika stor betydelse för Göran Hägglund som Ruslana fick för Viktor Jusjtjenko, reformkrafternas kandidat till presidentposten under den orange revolutionen i Ukraina 2004. De två framträdde tillsammans på scen – och den folkliga massrörelsen ledde så småningom till nyval med seger för Jusjtjenko. Ruslana själv valdes in i parlamentet något år senare.
Mindre bra gick det tack och lov för den kandidat som förra årets Eurovisions-vinnare Marija Šerifovic´ stödde i det just avslutade serbiska presidentvalet: nationalisten Tomislav Nikolic´. Marija Šerifovic´ uppträdde på valmöten för Radikala partiet, vars ledare Vojislav Šešelj står inför rätta vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Nu funderar EU på om det var så klokt att utse Šerifovic´ till en av unionens »interkulturella ambassadörer«.
•l•
En annan livlig schlagerdebatt med närmast nationalistiska övertoner har handlat om »kompisröstning«, som märkligt nog blivit något som endast östeuropeer skylls för.
Upprördheten har varit stor, inte minst i Sverige. Men vetenskapliga studier – jo, det har faktiskt gjorts sådana – visar tydligt att vi själva genom åren hämtat in saftigt med poäng från Norge och Danmark. (Charlotte Perelli, läser du det här?)
Vilket de flesta talar mycket tyst om. Och förresten har ju även svenska folket uppskattat vinnarna från öst.
Men visst. När besvikelsen är som störst över en strandad Ark eller en omkullblåst Carola är det lätt att skylla på tjuv- och rackarspel från motståndarna. Fast kan vi inte i stället för att gnälla enas om att vi i år försöker hitta en artist som faktiskt kan dra röster från hela Europa och plocka hem hela klabbet i Belgrad i maj? Jag lovar att göra mitt framför teven och vid telefonen. För, som ni förhoppningsvis förstått vid det här laget: det här är viktiga saker.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
