En näsknäpp åt presidenten
Med sitt nej till ett lagförslag om försämrade regler för övertidsersättning gav kongressen i Washington nyligen president George W Bush en ordentlig näsknäpp.
Demokraterna i kongressen tillsammans med en grupp republikaner instämde i fackets skarpa angrepp mot presidentens förslag.
Bakgrunden är följande:
Den amerikanska arbetstidslagen från 1938 stipulerar normalarbetstiden till 40 timmar per vecka. Övertid ska ersättas med 50 procent extra per timme. Undantagna är personer med arbetsledande uppgifter och vissa specialister.
President Bush och hans arbetsmarknadsminister Elaine Cleo tycker, som näringslivets folk, att det är alltför generösa villkor. För dyrt för arbetsgivarna, omodernt och inte anpassat till dagens arbetsmarknad med behov av flexiblare arbetstider, enligt presidenten och hans rådgivare.
Mellan 19 och 26 miljoner löntagare skulle beröras av försämringarna. AFL-CIO, den amerikanska fackliga centralorganisationen, ansåg att förslaget helt skulle luckra upp arbetstidslagen och att arbetsgivarna i framtiden skulle komma att kräva obetald övertid i stället för att nyanställa.
AFL-CIO uppmanande också löntagarna att skriva protestbrev till presidenten och till kongressledamöterna, vilket alltså gav önskat resultat.
Kongressen inte bara avvisade Bushs förslag, utan uppmanande också arbetsmarknadsdepartementet att inte alls återkomma med förslag där övertidsersättningen blir ifrågasatt.
President Bushs snart tre år vid makten har varit en enda lång kamp mot den amerikanska fackföreningsrörelsen för att försvaga dess inflytande.
Han har velat bromsa fackliga pengar till politiken, han har varit beredd att låta arbetsgivare sätta stopp för facklig verksamhet på arbetsplatsen, han har ingripit mot strejkande hamnarbetare, han har velat förbjuda facklig verksamhet vid USAs nya säkerhetsmyndighet etc, etc.
Det är inte svårt att förstå att amerikanska tjänstemän och arbetare, förenade i AFL-CIO, vänder sig direkt till de politiker man har förtroende för och litar på.
Banden mellan den amerikanska fackföreningsrörelsen och demokraterna är av tradition starka. Det är bara i undantagsfall som facket kontaktat republikanska politiker; republikanerna har helt enkelt inte uppfyllt de fackliga kraven.
Demokratiska presidenter som Franklin D Roosevelt, Harry F Truman, John Kennedy och Bill Clinton hade knappast vunnit valen utan den fackliga hjälpen.
I valkampanjen 2000 anslog AFL-CIO hela 40 miljoner dollar, mer än någonsin, för att få Al Gore vald.
Om ett år väntar nästa presidentval.
Bush ställer upp för omval, denna gång kraftigt försvagad av efterspelet till Irak-kriget.
Den fackliga rörelsen kommer med säkerhet återigen att satsa mycket pengar och stor kraft för att bli av med president Bush och hans antifackliga politik.
En delseger är redan vunnen.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.