En grå man i soffan
Det sitter en grå man i TV-soffan. Kostymen är grå, ansiktet är uttryckslöst, rösten död. Han får frågan om de kvinnor som har socialbidrag ska få behålla barnbidragets extrahundring. Han svarar inte. Istället börjar han tala om hur maxtaxan påverkar kommunernas budget. När han nämner ordet ”budget” lyser han upp. Jag förstår att han talar om den heliga skriften.
Den gråa utsätts för press. Till sist svarar han med ett elakt leende att fattiga kvinnor inte ska få hundralappen. De ska själva ta sig ur fattigdomen. Han tänker inte hjälpa till. Plötsligt förstår jag att den gråa är både välfärdssamhällets och demokratins dödgrävare. Hur skulle vi kunna komma åt honom och hans gelikar med sina skyhöga fallskärmar? Vi kan inte annat än att jaga dem med argumentationens blåslampa och väcka en opinionsstorm mot honom.
När jag nu är på gång vill jag gissla en annan typ. Det är den narcissistiskt självbelåtna Bo Könberg som lyckats lura svenska folket och socialdemokratin att satsa sina pensionspengar på aktier, väl medveten om att detta kan förstöra den gnista av solidaritet som finns. Han försöker förvandla människor till giriga individualister. Men framgången har uteblivit. Börsen har gått ned och de som satsat sina pengar inser väl att Könberg lurat dem.
Pensionsreformen skulle förstöra det på solidaritet byggda ATP-systemet. Men paradoxalt nog avstod en majoritet från att välja och lät pengarna gå in i 7e AP-fonden. Men AP-fonderna får nu också spekulera med löntagarnas pengar.
I vilken värld befinner vi oss? Kanske kan man finna svaret i det av Thomas Östros ihopsydda förslag till nytt partiprogram. Den intelligentaste kommentaren till förslaget hittar jag i en artikel skriven av Carl Tham, numera generalsekreterare i Olof Palmecentrum.
Tham anser att programmet skulle ”ha utmejslat ett klart socialdemokratiskt ställningstagande. Här finns ingen social empati, ingen indignation över orättvisorna, de växande klyftorna och maktlösheten i dagens värld”. Han tillfogar att socialdemokratin ska ge omvandlingen av samhället en inriktning som stärker den offentliga sektorn.
Tham avslutar: ”Man måste vara helt blind för de ekonomiska krafternas styrka om man inte förstår att privatiseringarna av vård, omsorg, skola och kultur kommer att leda fram till en marknad där de som har pengar får förtur.”
Men räcker det med en kritik av nyliberalismen och dess ideologer? Jag anser att det är kapitalismen som måste stå i skottgluggen för kritiken. Tillkomsten av organisationen ”Attac” anser jag är ett utmärkt exempel. Ty där anklagas den kapitalistiska världsordningen utan förskönande mumlanden. Mänsklighetens fiende är den ohämmade giriga, profitjagande kapitalismen med egennyttan som överordnat mål. Kanske kommer bladet att vända. Vi kan i varje fall uttrycka fromma förhoppningar.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
