En dans i Vingåker
På en gata i Vingåker, orten där jag växte upp, tar en glad och ung nej-sägerska ett danssteg i ett TV-inslag. Hon har en kvast i handen. Det är dagen efter folkomröstningen. Det ser ut som om hon just har städat ur ett hörn av eliternas dammiga palats.
I denna lilla kommun, Vingåker, sade nästan 65 procent av väljarna nej till EMU och det förvånar mig inte: Det finns helt enkelt inte särskilt många rika därborta i östra Sörmland, där tåget länge inte stannade, och det var det som fällde utslaget.
Både före och efter folkomröstningen gjordes envetna försök att förknippa nej-sägarna med ålderdom och gubbighet. I själva verket var detta Nej mycket tydligt både ungt, kvinnligt och löntagarbaserat.
Just när det gäller kvinnor brukar det alltid heta från diverse framtidsforskare och trendmakare att kvinnor alltid är mer beredda till uppbrott och förändring - och det stämmer. Det är kvinnor som oftast tar sig vidare till högre utbildning och vågar pröva på nya saker. Men nu sa dessa kvinnor nej till EMU.
Har kvinnorna, och dessutom de unga – kring 65 procent av förstagångsväljarna sade nej – plötsligt blivit bromsklossar? Nej, det är snarare så att detta unga och kvinnliga nej har uppenbarat gubbigheten och den hierarkiska ålderdomligheten i den europeiska monetära unionen.
Ungefär så tolkar också mer intressanta skribenter i Europa det hela. Brittiska The Guardian skrev veckan efter valet att många kanske hade förväntat sig ett klart Ja till EMU i Sverige, ett land som är öppet, agenda- sättande och har god ekonomi.
Och, tillade man: I Sverige saknas alla de hang-ups gentemot Europa som britterna har. Tidningens slutsats var att svenska folket sagt Nej till EMU på grund av de bärande idéerna inom EU/EMU. Alltså ett rationellt val och ett valutslag som, enligt Guardian, utgjorde den största utmaningen i modern tid av den europeiska politiska klassen.
Det var nog därför kvinnan i Vingåker tog ett danssteg på gatan. I svensk press, och inte bara på borgerliga ledarsidor, manglas gärna bilden ut av ett protestval – inte av ett förnuftsval. Och föraktet strös över nej- sägarna.
I europeisk press kan man faktiskt hitta en del andra röster. I franska Le Monde for reportrarna till Västerås och talade med folk och tog deras nej på allvar. Kanske beror det på att fransmännen har en lång tradition av revolt: De uppskattar människor som vägrar flyta med strömmen.
Men den där unga kvinnan med sopkvasten i Vingåker: Jag fastnar för henne.
Från henne strömmade varken hat eller haveristiskt missnöje: Bara den glädje som kommer ur känslan av att med sin röst ha påverkat färdriktningen för en demokratisk gemenskap på några miljoner människor.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.