Döva och självgoda
Mot slutet av sjuttiotalet kunde man förmärka en ökad vitalitet på högerkanten i svensk politik och i västvärlden i stort. Gösta Boman svingade sin nyliberala dolk och bakom honom kunde den som tittade mer noggrant upptäcka åtskilliga filosofer som formulerade en skarp nyliberal världsbild – en Nozick eller en Hayek. På SAF hade Sture Eskilsson initierat motattacken mot vänsteruppsvinget; Timbro hade fötts. Högern hade gestalter som anhängarna entusiasmerades av: Thatcher och Reagan.
Nu har det gått tjugo år: Kvar står borgerligheten på den intellektuella mark som erövrades för tjugo år sedan och man står där och stampar och kan inte fatta varför väljarna inte gillar dem. Men det som länge nu har varit så tråkigt med de borgerliga partierna är att de ännu utkämpar sina ideologiska strider vid det tidiga åttiotalets stelnade fronter. När jag i debatter möter de borgerliga företrädarna märker jag av ett slags förnöjsamhet, en självgodhet: De hör inte invändningar mot sin marknadsfundamentalism. Och varje dag får de på nästan alla ledarsidor sin tämligen fantasilösa världsbild bekräftad.
Ur en dialogisk reaktion på vänsterns uppsving kom för tjugo år sedan mycket av högerns vitalitet: man antog en intellektuell utmaning. En författare som Lars Gustafsson betraktade sig som liberal men hade inget emot att sätta sig ner och skriva en bok tillsammans med socialisten och marxisten Jan Myrdal:
Och bägges tänkande fördjupades. Boken hette Den onödiga samtiden och utgavs 1974. Nyligen trycktes den upp på nytt i pocket och när jag läste om den blev jag smått lycklig: Motsatserna talade med varandra! Gustafsson är förstås präglad av vänstervinden och kallar sig i brevväxlingen utan vidare för antikapitalist. Men ur sitt liberala perspektiv får han syn på fantastiska saker när han angriper de själsdödande dragen i marknadsekonomin och industrialismen. Gustafsson står vidöppen.
Vore en sådan dialog möjlig idag? Nej. Men ser man den där boken av Myrdal och Gustafsson lite från sidan förstår man att en rörelse som vill vitaliseras måste lyssna på motargumenten. Den gryende vänster som finns idag har i tjugo år tvingats ta de nyliberala argumenten på största allvar och därför finns stort hopp om att de systemkritiska vänsteridéerna framöver kommer att vinna terräng.
Men på andra kanten? Jag ser en besynnerligt döv borgerlighet, evigt klagande på en redan svårt nedrustad stat och offentlig sektor. Den politiska dagordningen har borgerligheten på många sätt vunnit – kanske är den innerst inne nöjd med Perssonregeringens avregleringar och skattesänkningar – men några entusiaster vinner de inte längre.
Varför? Därför att de blivit icke-intellektuella, döva och alltför självgoda.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.