Det obehagliga med målet att vara många
Vladmir Putin vill att ryssarna blir fler. ”Men när själva antalet invånare, snarare än deras möjlighet till ett gott liv, pekas ut som målet för politiken – ja, då känner jag mig en smula illa till mods”, skriver Publikts chefredaktör Alexander Armiento.
I sitt sista tal till den ryska duman i rollen som premiärminister pratade Vladimir Putin om vikten av att ryssarna blir fler. Det var ett tema som han tagit upp även i den valkampanj som alla visste skulle ta honom tillbaka till presidentposten.
Det är naturligtvis ingen dålig idé att skapa bättre villkor för människor som vill bilda familj. Eller att försöka hindra människor från att supa ihjäl sig – ett stort problem i Ryssland.
Men när själva antalet invånare, snarare än deras möjlighet till ett gott liv, pekas ut som målet för politiken – ja, då känner jag mig en smula illa till mods.
Ambitionen att bli så många som möjligt har ofta sin grund i en tro på folkmängd som råstyrka. Det är lätt att förstå att det tankemönstret har ett starkt fäste just i Ryssland, där man fortfarande minns hur Sovjetunionen kunde besegra Nazityskland mycket tack vare att landet hade så många unga män att offra i kriget. Brutalt uttryckt: invånarantalet avgör arméns eldkraft.
I dag uttrycks resonemanget naturligtvis sällan i sådana kallhamrade termer, men det finns ändå gott om exempel på hur en omsorg om familj och barnafödande i själva verket är uttryck för en nödtorftigt maskerad nationalism.
När den tankefiguren dras tillräckligt långt blir slutsatserna obehagliga.
Ett befängt, men inte ovanligt, argument som världen över dras fram för att hindra homosexuella människor att leva ut sin kärlek är att det skulle hota släktets fortlevnad. De som vill leva med en person av samma kön ska alltså inte få göra det, utan i stället förmås att avla barn i en heterosexuell relation. (Att en heterosexuell relation inte är nödvändig för att sätta barn till världen brukar av någon anledning glömmas bort i resonemanget.)
Samma tankar om att förneka människor rätten att göra egna val med hänvisning till det högre syftet att fler barn ska födas hörs ibland i abortdebatten. Jag har sett obehagliga uträkningar där abortmotståndare försökt komma fram till hur många fler arbetsdugliga svenskar vi skulle vara – om vi bara hade tvingat landets kvinnor att föda oönskade barn.
Även om sådana auktoritära ståndpunkter har få anhängare i dagens Sverige är jag inte säker på att vi går helt fria från all slags folkmängdspatriotism. Ibland går det definitivt att ana en vagt känd stolthet kopplad till den svenska nationens storlek.
Men varken den vaga doften av blågul hejaklack i rapporterna om att vi snart är tio miljoner invånare eller den skarpa ryska retoriken bottnar i logiska resonemang.
Redan världens nuvarande befolkning sliter hårt på planetens resurser. Och i det moderna samhället når man knappast styrka och välstånd främst genom att vara många. Bland världens allra rikaste länder hittar vi Norge, Luxemburg, Qatar och Singapore – samtliga med mindre folkmängd än Sverige.
Det bevisar vad även Vladimir Putin borde inse: att det numera är annat än råstyrka som räknas här i världen.
Alexander Armiento är chefredaktör för Publikt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
