Den jagade ludmila
De börjar bli många nu, alla som en gång varit framgångsrika och sedan gjort något misstag som öppnat för angrepp från ”drevet”: massmedier, kollegor, konkurrenter, gamla vänner som visade sig inte alls vara vänner. Som icke sportintresserad förvånas jag av det ursinne som drabbat Ludmila Engquist efter dopingskandalen. Massmediernas beskäftighet är sig lik: Om hon bara gör som vi säger så kan vi kanske förlåta henne...
Om hon bara kommer hem och talar ut! Då kan allt bli bra mellan Ludmila och Sverige igen. Men varför skulle Sverige överhuvudtaget vara ”hemma” för någon som är född och uppvuxen i ett annat land? Vi svenskar är beryktade i internationella sammanhang för vår övertygelse att det svenska alltid är det bästa, att Sverige är världens enda riktiga land.
Det är det sällan för folk som inte är födda här.
I dessa tider av krig mot terrorism kan man begrunda en vardagsterror som drabbar både kända och okända, den terror som utövas av nyhetsindustrin.
I sitt öppna brev skriver Ludmila Engquist: ”Journalister har ringt och lämnat meddelanden där man sagt ’det kommer att bli en belägring’ och att ’det kommer att bli otäckt’. Mina släktingar har utsatts för besök mitt i natten då man ringt på dörren för att ställa frågor om mig och min familj.”
Detta är ett ständigt pågående mentalt våld som utövas med samma enögdhet som all annan ondska: oj, blev någon krossad av vår framfart i det godas tjänst? Hoppsan, det var absolut inte meningen. Vi ska be om ursäkt i den självrannsakande debatt som kommer om ett år, eller tidigare om skurken skulle lyckas ta livet av sig i sin förtvivlan. Men den möjligheten tror vi ju inte på innan det har hänt. Såna där typer vet hur man ska göra för att få folk att snyfta.
Måste alla svara på frågor från journalister? I SVTs Mediemagasinet sa Jan Hansson, sportchef på Borås Tidning: ”Ingen behöver svara på frågor, men det är ju ett klassiskt mönster att man gömmer sig om man har någonting att dölja.”
Om man har någonting att dölja? Sig själv kanske? Det är fasansfullt att synas när man vill vara osynlig. Det är en upplevelse som hittills drabbat endast kändisar och vissa brottslingar, men som i dokusåpornas tid sprider sig till så kallade vanliga människor.
”Baren-Tommy: Jag mår dåligt” är en typisk rubrik i sammanhanget. Tommy Öhver har segrat i Baren, en serie som jag aldrig sett. Men jag känner djupt med honom när jag läser i Aftonbladet om hans situation: ”I TV var jag den goa, ärliga värmlänningen och det har varit jävligt jobbigt att leva upp till det ute bland folk. Jag är snäll och ärlig, men inte alltid. Jag träffade världens goaste tjej, men det tog slut, hon tycker inte att jag är som på TV.”
Jag vet inte var Baren-Tommy ska tala ut för att få förlåtelse, men jag är alldeles säker på att Ludmilla Engquist har rätt. Det enda som kan ge frid åt den som jagas av mediedrevet är att inte tala alls.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
