Den antifacklige presidenten del 2
I förra numret skrev jag om George W Bushs kamp mot den amerikanska fackföreningsrörelsen. Efter bara någon månad vid makten tillkännagav han de första åtgärderna för att kväsa facket.
Han gav klartecken för administrationen att ta in anbud från företag som saknar fackföreningar och satte broms för fackliga pengar till politiken.
Men detta var bara en första mild västanfläkt.
Nu är han beredd att återinföra det gamla republikanska lagförslaget The TEAM Act.
Lagen antogs efter den republikanska segern i kongressvalet 1994, men president Bill Clinton lade in sitt veto.
Blir lagen verklighet så innebär det nära nog en katastrof för facket, en återgång med råge till den oförsonliga linje mot fackföreningsrörelsen som Ronald Reagan och senare George Bush (den nuvarande presidentens pappa) drev under 1980-talet och 90-talets början.
The TEAM Act innebär att en arbetsgivare ska kunna stoppa facklig verksamhet på arbetsplatsen, och i stället själv kunna bestämma vem som får organisera de anställda.
Arbetsgivaren ska också kunna avgöra vilka anställda som ska utses till fackliga representanter.
Och det kanske mest skrämmande av allt: arbetsgivaren får enligt lagen rätt att helt förbjuda facklig verksamhet på arbetsplatsen!
Bara det faktum att presidenten nu är beredd att försöka trumfa igen den här lagen, visar med vilken målmedvetenhet han inlett sin strid mot facket.
Från republikanerna har fackföreningsrörelsen alltid mött benhårt motstånd.
Ronald Reagan, t ex, använde sin utnämningsmakt till de federala domstolarna till att vrida rättsväsendet i antifacklig riktning. Omtalat blev hans beslut 1981 att avskeda över 11 000 strejkande flygledare och låta militär överta arbetsuppgifterna. Strejkledarna arresterades och ställdes inför rätta.
Det är därför inte svårt att förstå att de amerikanska tjänstemännen och arbetarna, förenade i AFL-CIO, vänder sig direkt till de politiker man har förtroende för och litar på.
Demokratiska presidenter har under årens lopp fått stöd av fackföreningsrörelsen. Franklin D Roosevelt, Harry F Truman, John Kennedy och Bill Clinton hade knappast vunnit valen utan den fackliga hjälpen.
I fjolårets valkampanj anslog AFL-CIO hela 40 miljoner dollar, mer än nånsin, för att få Al Gore vald. Dessutom hade Gore hjälp av tusentals fackliga valarbetare.
Sådana fackliga insatser blir omöjliga i framtiden om Bush lyckas i sitt uppsåt.
Att påstå att hans målsättning är att försvaga fackföreningsrörelsen till utplåningens gräns är ingen överdrift.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.