De verkliga hoten
Varje dag sker, världen runt, ohyggliga brott mot människor.
Tortyr, våldtäkt , stympning, misshandel, summariska rättegångar, arbetsläger, avrättningar är bara några exempel på grymheter som stater, diktatorer, krigsherrar, paramilitära trupper riktar mot enskilda medborgare.
Amnesty International utrycker i sin årsrapport för 2002 oro över den negativa utvecklingen av de mänskliga rättigheterna.
Speciellt skjuter man in sig på vad kampen mot ”terrorism” efter den 11 september 2001 betytt för att urholka rättigheterna .
Det är Amnesty själv som sätter citattecken runt ordet terrorism.
”Definitionen av vad som utgör en ’terroristhandling’ är vag, vilket minskar förutsebarheten och ökar risken för godtycke”, säger organisationen i en kommentar till förslaget om Straffansvar för terroristbrott inom EU.
Det är lätt att hålla med Amnesty om att kampen mot terrorismen underblåser motsättningarna mellan regeringar samtidigt som den flyttar fokus och får oss att glömma bort de verkliga hoten för miljontals människor.
De påtagliga farorna är i stället regeringars förtryck, korrupta rättsväsenden, diskriminering och fattigdom.
Efter terrorattacken mot New York den 11 september 2001 greps cirka 1 200 personer med arabiskt ursprung i USA. Många blev fysiskt och mentalt illa behandlade och nekades tillgång till advokat.
Amnesty anser sig ha fått stöd för sin kritik av en intern amerikansk övervakningsinstans, nämligen US Department of Justice’s Office of Inspector General (OIG), som publicerade en rapport i början av juni.
Rapporten uppehåller sig vid 732 fängslade personer, främst från Mellanöstern och södra Asien, som frihetsberövades och nekades sina grundläggande rättigheter.
Fångar placerades i isoleringscell. Handklovar och fotbojor användes. De fick inte veta vad de anklagades för och deras anhöriga nekades besked om var de befann sig, enligt OIGs rapport. Ingen av dem åtalades för terrorismen och de flesta har deporterats från USA.
Amnesty International driver en fortlöpande, beundransvärd kamp världen över för att försvara de mänskliga rättigheterna. Organisationens styrka är att den är obunden av partipolitik och av stater.
Den kan därför rikta sin kritik åt det håll, där kritik är berättigad, utan att ta andra hänsyn än respekten för den enskilda människans rätt.
Personligen vill jag invända mot Amnesty på en punkt (men den anmärkningen kanske förefaller småttig):
Numera har svenska Amnesty slutat publicera årsrapporten och de så kallade blixtaktionerna på svenska, utan nöjer sig med den engelska versionen.
Det medför onekligen en risk för att man tappar bort många svenskar som är intresserade av att hjälpa till.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
