De politiska drömmarna
I slutet av förra århundradet greps världen av en ”slut-hysteri”: det kom böcker om slutet på allt möjligt. Slutet på historien, slutet på naturen, slutet på vetenskapen, det kunde förefalla som om själva tillvaron närmade sig en slutpunkt. En företeelse som inte kom med i den omgången, men som nu verkar mogen för en slut-betraktelse, är den traditionella politiska högern och dess politiska ideal.
Vem tror längre att alla får det bättre bara de rika får berika sig i lugn och ro? Vem tror i dag att privatiseringar kan lösa samhällsproblem? Eller att valfrihet är vad mänskligheten drömmer om? (Jag ska vara finkänslig nog att inte dra upp tron på allmänhetens aktieägande som redskap för maktspridning i näringslivet, eller ens som metod för att säkra en ekonomiskt trygg pension.)
Den svenska högerns sönderfall är typiskt. Som vanligt ligger Sverige trendmässigt lite före omvärlden. Jag kan inte undgå att känna skadeglädje: rätt åt dom, så länge som dessa självgoda överklasstyper förlöjligat oss 68:or och våra havererade vänsterideal.
Faktum är att den enda av alla de klassiska ismerna (sådana som kolonialism, kapitalism, liberalism, socialism, kommunism) som åldrats vackert, med hedern i behåll, är feminismen.
Det beror inte på att kvinnor är bättre än män, utan på att kvinnor aldrig haft makten.
Makten som sådan har en förödande inverkan på människan. Feminister har alltid kämpat ur underläge och aldrig använt vapen. Vi har inte haft möjlighet att utföra storskaliga övergrepp mot meningsmotståndare och medmänniskor, något som i olika former präglat de mansdominerade rörelserna.
När nu både vänstern och högern kan konstatera att de politiska drömmarna fungerade dåligt i praktiken kanske det kan vara dags att tillsammans överge 1900-talets grundläggande politiska idé: att ett enda system skulle omfatta alla. De som inte ville vara med eller inte passade in skulle övertalas eller tvingas med våld, eller med piskor och strypsnaror av ekonomisk natur.
Det är märkligt att de enda offer som blir räknade i sammanhanget är de som dött av våld. De massor som dagligen svälter ihjäl som följd av det rådande ekonomiska systemet förblir osynliga. Vi uppfostras till att uppfatta det som normalt att barn svälter ihjäl i en värld där det egentligen finns mat till alla.
2000-talet måste blir det sekel när något nytt börjar, när vi tillsammans uppfinner nya politiska och ekonomiska metoder för att ge olika grupper möjlighet att leva enligt sina egna ideal, utan att försöka tvinga dem på andra.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
