Dawit Isaaks långa mardröm
Det kan kännas frustrerande futtigt att sitta i Sverige och formulera protester. Men det är trots allt bättre än att sitta i Sverige och låta bli att formulera något över huvud taget, skriver Alexander Armiento.
Härom veckan, 27 oktober, fyllde Dawit Isaak 48 år. Men det var förmodligen svårt att få till någon födelsedagsstämning där han befinner sig, i fångenskap i Eritrea utan att få ta emot besök.
Sedan han greps 2001 efter att offentligt ha kritiserat regimen har han suttit frihetsberövad utan rättegång – i nära en fjärdedel av sitt liv. Under tiden växer hans barn upp i Göteborg utan att få träffa sin far.
Dawit Isaak delar sitt öde med alltför många politiska fångar i diktaturer världen över. Tanken på att sitta inlåst utan tydlig anklagelse och utan möjlighet att få sin sak prövad är fruktansvärd. Men det är också ganska svårt att riktigt ta in att det verkligen händer människor i dagens värld.
Det är ju så självklart, vi är så överens, jag och ni som läser det här. Ordet ska vara fritt. Man ska få kritisera politiker, granska makten, ställa obekväma frågor. Och den som påstås ha begått ett brott ska ha rätt till advokat och möjlighet att försvara sig i en oberoende domstol.
Ändå finns det några som inte håller med om allt detta. Och som en följd av det lever alltför många i förvridna mardrömmar till stater, utan yttrandefrihet och rättssäkerhet.
Vi kan säga att det är fel, dåligt, galet. Men vi verkar inte kunna göra så mycket åt det.
Få politiska fångar har ett så starkt stöd som Dawit Isaak har i dag. Hans fall är känt och uppmärksammat av medier, kulturpersonligheter, politiker och organisationer. Han har tilldelats priser i sin frånvaro. Det har ordnats kampanjer i tidningar och manifestationer för hans frigivning. I år tas hans situation upp i elva riksdagsmotioner. Och i september gjorde EU ett uttalande där man uppmanade Eritrea att släppa honom villkorslöst.
Tyvärr verkar inget av detta ha tagit Dawit Isaak närmare friheten. Däremot visar det att han inte är bortglömd, att många bryr sig. En signal som kan ha stor betydelse för hur han behandlas av den eritreanska regimen. Inte minst därför finns det god anledning att hålla ljuset riktat mot honom och dem som håller honom inlåst.
Ändå är det sorgligt att så många människors ord än så länge haft så liten effekt. Men något lite vill jag trots allt tro att det betyder att protestera, att skriva »det här är fel, och jag bryr mig om det«.
Just det trodde Dawit Isaak. Till skillnad från vad jag gör när jag skriver detta, tog han en stor risk när han sade sin mening. Och konsekvenserna blev ohyggliga.
Dawit Isaak är en av många människor som hålls inlåsta enbart för att makten ser dem som ett hot. Vi måste visa att vi ser det, att vi bryr oss, att vi inte accepterar det. Göra det lilla vi kan och hoppas att det ska ge resultat. På något sätt, någon gång.
Det kan kännas frustrerande futtigt att sitta i Sverige och formulera protester. Men det är trots allt bättre än att sitta i Sverige och låta bli att formulera något över huvud taget.
Alexander Armiento är chefredaktör för Publikt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
